"Våra tankar går till de äldre i samhället"

När vi besöker hälsocentralen Stora Trädgårdsgatan träffar vi undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Deras gemensamma bild är att den omställning som hälsocentralen behövt göra i samband med coronapandemin flutit på bra. 

- Inledningsvis fanns det så klart en ganska hög oro från personalen, hur vi skulle kunna hantera allt och vilken roll vi skulle ha och vad vi skulle göra med alla äldre patienter som kommer hit regelbundet? Ja, det var mycket frågor. Men så fort rutinerna satte sig minskade också oron, säger Örjan Johansson som är chef över verksamheten. 

Förutom striktare hygienrutiner och tydligare gränser mellan olika verksamheter i huset har den största förändringen varit att införa den så kallade luftvägsmottagningen; alltså den tillfälliga mottagning där man tar emot patienter med symtom i luftvägarna. Dessa patienter tas in via en gavel av huvudbyggnaden och hålls avskilda från resten av verksamheten. Det görs även covid-tester utomhus på baksidan av byggnaden.    

- Omställningen har liksom blivit det "nya normala" idag. Det är så här vi jobbar och det kommer pågå under lång tid framöver, säger sjuksköterskan Elin Pentakota.

De flesta vi pratar med kände oro inledningsvis, och vissa är fortfarande oroliga.  
- I början var jag orolig för egen del. Men nu känns det bättre, man har vant sig vid det här. Jag oroar mig mer för de äldre patienterna, de mår inte bra av isoleringen, säger en undersköterska.
Vurmen för de äldre patienterna är något vi återkommer till flera gånger under vårt besök. Vårdpersonalen träffar normalt sett många äldre patienter; en verksamhet som nu är mycket begränsad. 

- Vi har vanligtvis många patientkontakter med äldre och vi kan se att de lider av det här. De kan inte träffa anhöriga, många av deras dagliga aktiviteter är inställda. De blir isolerade och mår inte bra, säger läkaren Peter Pedersen och får medhåll från en kollega:  

- Det kanske skulle varit en poäng med att ha lite olika rutiner och riktlinjer beroende på var i landet man befinner sig. Här i Västervik tror jag att vi skulle kunna ha haft lite mindre striktare rutiner för de äldre så att de exempelvis hade kunnat träffa sina anhöriga i livets slutskede. Att få vara med sin livspartner hela vägen till resans slut är så klart något som betyder väldigt mycket för många.