På Idö lotsstation knakade det i byggnaderna. Personalen på Idö höll som vanligt vakt och utkik. Birger Antonsson, som då var fyllda 20 år, hade befattning som båtman.
– Jag satt i det gamla tornet och spanade. Blåsten var hård, det var mörkt och sikten riktigt dålig. Plötsligt såg jag att det lyste upp mot nordost över vattnet. Ett fartyg blossade efter hjälp.
Birger och de två lotsarna sprang ner till bryggan för att ta ut lotsbåten. Tändkulemotorn var trög men Birger fick igång den efter några försök. Kustbevakningens tullbåt låg vid Idö tillfälligt, varför de också gick ut. I högsta möjliga fart närmade de sig de nödställda. Det visade sig vara ett finskt mindre lastfartyg, Jarmo-Juhani, som drev redlöst efter att hon fått brott på propelleraxeln. Fartyget hade, enligt en artikel i Västerviks-Tidningen från den 24 augusti 1949, redan på eftermiddagen hissat nödflagg, men inga passerande båtar hade upptäckt hennes belägenhet. Det var först på kvällen, när mörkret sänkt sig över vattnet, som man på Idö kunde få syn på raketer och nödeld. Jarmo-Juhani var på väg från Hull i England till Åbo och tungt lastad med porslinslera. Besättningen bestod av nio man och en passagerare.
– När vi kom fram försökte vi bogsera med en grov tross. Båtarna krängde i vågorna och trossen gick av med en smäll. Då tog vi henne mellan lotsbåten och tullbåten. Sjön var hög och det gnagde och skavde mot fendrarna. Vi var tvungna att stå och hålla efter så inte båtarna skadades mot varandra.
Många timmar senare, vid sextiden följande morgon, anlände de tre båtarna till Västerviks inre hamn. Alla som var med hade klarat sig oskadda.
– Jag tyckte det var enormt spännande och jag hade inte vett att vara rädd, men visst, det var jobbigt och svårt.
Birger berättar att belöning utgick till de som varit med och räddat fartyget.
– Jag har för mig om att det var 400 kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Jag köpte mig en radio som jag hade stor glädje av.
Birger Antonsson föddes i Frödinge och när han var 14 år flyttade familjen till Västervik. Den unge Birger var mycket intresserad av teknik och mekanik.
– I min ungdom, innan tiden på Idö lotsstation, flög jag en hel del. Man kunde hyra små plan av friman Ostkustflyg i Västervik. Det gjorde jag och efter ett tag började jag läsa navigation på Gamleby folkhögskola. En skepparexamen räckte för sjöplan.
Anledningen till att Birger ville lära sig att navigera till sjöss var att Ostkustflyg hade planer på att flyga fjällfisk från Jämtland ner till södra Sverige.
– Där uppe fanns inga flygfält att landa på utan bara sjöar. Jag var intresserad av det, men det blev inget av med de vilda planerna.
Efter militärtjänstgöringen i flottan hade Birger allvarliga funderingar på att bli lots.
– Det lockade med jakt, fiske och att leva i skärgården.
Yrkesbanan tog dock en helt annan väg. Efter en tid på bilverkstad utbildade sig Birger till ingenjör och sedan bilinspektör i Jönköping. Han och hustrun Bibbi flyttade efter några år till Oskarshamn där Birger arbetade som platschef för Bilprovningen fram till pensionen.
– Vi trivdes i Oskarshamn och hade rotat oss där. Även om vi ibland funderade på att till Västervik där vi växt upp. Bibbi gick bort 2011, då hade vi varit gifta i 53 år.
I våras fyllde Birger Antonsson 90 år och födelsedagen firades med bland annat en tur ut till Idö.
– Min systers äldsta barn bjöd ut mig. Det var mycket trevligt.
