Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Vägen från studier till konstliv

Som ung humaniorastudent var det svårt att få kontakt med världen utanför universitet.

Den som läser konsthistoria, estetik – vilka var de ämnen – jag läste dubbelt under några år i början av 00-talet får en knapphändig inblick i samtiden. Så var det i alla fall när jag läste. Och jag tror att mycket lite har ändrats, även om jag inte är säker.

Jag for mellan Uppsala (där jag läste estetik) och Stockholm (där jag bodde och läste konsthistoria) för att hinna med alla föreläsningar och seminarier.

Att läsa dubbelt inom humaniora, dvs två kurser parallellt, är nog i regel inget större problem för någon som är genuint intresserad av ämnena och verkligen lägger tid på att studera.
Men visst kunde det bli stressigt.

Så som kurserna var upplagda började vi under antiken och tragglade oss framåt linjärt och slutade kanske någon gång på slutet av 1970-talet, ty därefter fanns inga etablerade översiktsböcker.
Det som hände på konstmuseer och konstgallerier var något som inte nämndes överhuvudtaget. Informationsinhämtningen därom fick man sköta bäst man ville.

Men det fanns en fristående kurs som avvek: Filosofisk estetik, vid Stockholms universitet, initierad av filosofen, konstkritikern Lars O Ericsson.

Här låg fokus varje termin på att å ena sidan avhandla grundläggande estetiska/konstteoretiska begrepp och å den andra på att, vid varje termin ta upp ett nytt, samtidsfokuserat ämne

Jag gick kursen tre gånger – även om jag bara kunde få betyg en gång.

När jag gick kursen hade jag en avklarad magisterkurs i konsthistoria och var minst kandidat i estetik. Jag var svulten på samtidskonst – som alltså mer eller mindre hade varit helt frånvarande i min utbildning.
Jag gick nog kursen 2003 och terminens ämne var relationell konst, som hade varit aktuellt sedan mitten av 90-talet (även om jag inte hade den blekaste aning om det då).

De konstnärer som arbetar ”relationellt” ruckar på den traditionella distinktionen mellan konst och verklighet. Konst återfinns vanligen som en målning på väggen eller åtminstone som ett välavgränsat objekt i en konsthall.

Men de relationella konstnärerna tog plats i vardagslivet, på gator och torg, gjorde interventioner i verkligheten, använde vanliga objekt, modifierade saker eller upplevelser – och möjliggjorde på så vis att vi, betraktaren, vardagsflanören, den stressade arbetaren, kunde se verkligheten på ett nytt sätt och i bästa fall fundera över sin och andras roll i den. Deras konst var långt ifrån kommersiell – hur säljer man ett verk som bygger på att konstnären interagerar med vanligt folk på gatan?

De tre konstnärer som Lars O Ericsson bjöd in för att berätta om sin konst kom att betyda mycket för mig under många år. (Bara att bjuda in konstnärer var något universitetslärarna annars aldrig gjorde).

Konstnärerna var: Elin Wikström, Dorinel Marc och Stig Sjölund.

Jag befann mig i en tid där jag försökte att åtminstone få en fot ut från universitetet (även om jag hade doktorandambitioner) och intervjuade eller skrev om de tre konstnärerna i olika sammanhang – studenttidningar, internetsajter – och den blogg jag drev med en god vän.

Men det var Stig Sjölund som kom att betyda mest för mig – vi blev goda vänner. Och var nära under många år. Jag minns första gången han frågade om jag ville följa med till ett konstgalleri. Vi gick till Galleri Brännström & Stene på Liljeholmen och där öppnade sig en helt ny värld för mig. Här kunde jag prata med gallerister, konstnärer och kritiker på riktigt för första gången. Att jag fick följa med i taxin till en cool krog på middag sedan var liksom ofattbart spännande.

Utan den introduktion jag fick av Stig hade jag aldrig börjat skriva om konst på ett mer professionellt sätt. Jag fick möjlighet att bidra i den kortvariga internetbaserade tidskriften NU-e genom att jag hade träffat de två konstkritiker som drev den, John Peter Nilsson (numera chef för Moderna Museet Malmö) och Milou Allerholm (Dagens Nyheter).

Det specialarbete vi skulle skriva under Filosofisk estetik inriktade jag på Stig Sjölunds nya utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum, och jag fick med andra ord en enastående inblick i hur han arbetade gentemot konstmuseet.

Under många år umgicks vi tätt, jag och Stig. Ibland träffade jag hans vänner, men ofta satt vi hemma hos honom eller hos mig, och bara pratade. Ofta började vi beta av olika konstgrejer, men snabbt började vi prata om annat, so film eller annat som spelade roll för oss. Ibland gick vi ut och käkade – och ofta gick vi på bio.

Vi hade rolig grej för oss, vi försökte se så många filmer som möjligt under en enda dag – och varje gång försökte vi toppa vår tidigare insats. Det blev fyra, fem, sex – sju filmer på en dag. Vi var helt slut när dagen var slut framåt ett på natten…

Stig var också så otroligt generös. Jag har än i dag flera mindre konstverk av honom. En dag sa Stig:

- Jag har tröttnat på min liggstol, min Le Corbusier. Vill du ha den?

Det var svårt att ta in. Vi talar om Le Corbusiers LC4 Chaise Lounge, ritad ursprungligen 1928. Den blev min – bara jag kom och hämtade den. I dag står den i vårt lilla bibliotek.

Det roliga med Stig var att han var så speciell – men ändå så vanlig. En otroligt skön kille, skulle man kunna säga lite förenklat.
Stig Sjölund är och var min favoritkonstnär, inte minst för hans så många olika sätt att göra konst på. Jag tycker helt ärligt att Stig är bäst. Och grymt underskattad. Här är mitt favoritverk av honom, där män klädda i kvinnokläder tar hand om bilparkeringen på bomässan i Malmö 2001.

Jag skriver om Stig i dåtid, för faktum är att vi inte har någon kontakt i dag. Så är livet ibland, men de åren när vi hade nära kontakt förblir mycket betydelsefulla för mig. Jag är glad för den tiden och det är bra så.

Angående Lars O Ericsson. Jag blev senare redaktör för den bok där jag gjorde ett urval av hans konstkritiska texter. Vilken ära. Lars O är nog den ende sanne konstkritiker Sverige har haft sedan mitten av 1980-talet fram till i dag.

Kinaresan, svår att förstå

Kärnuppgift  

Klart intressant läsning i VT häromdagen om att sammanlagt sju politiker och tjänstemän från Region Kalmar reser till Kina, närmare bestämt Shanghai.

De allra flesta kopplar nog annars regionens verksamhet till sjukvård, vilket får betecknas som själva kärnuppgiften.

Men nu verkar det hela röra sig om "utveckling", "ökad kunskap" och "samverkan".

Efter lite snabb huvudräkning kan det konstateras att kostnaden för de sju som reser uppgår till 87500 kronor.

Jag får förmoda att det till hundra procent rör sig om skatteintäkter som betalar för den totala resesumman.

Pengar som annars hade kunnat gå till den så kallade kärnuppgiften.

Regionens ekonomi är inte helt bra, det vet den som har följt den ekonomiska, negativa utvecklingen.

---

I pressmeddelandet som återfinns på regionens hemsida motiveras besöket i Kina så här:

"Syftet med resan är att besöka kontoret i Shanghai, få insyn i arbetet som bedrivs där och ökad kunskap om samverkan."

Men vänta, vadå för kontor?

Så här står det på regionens hemsida:

"Sedan regionbildningen den 1 januari 2019 är det nu Region Kalmar län som har det regionala utvecklingsansvaret och därmed också ansvar för verksamheten, som bedrivs på plats via ett kontor i Shanghai."

Jaha. Region Kalmar län har ett regionalt utvecklingsansvar och det bedrivs via ett kontor i Shanghai.

---

Samtidigt i riksdagens utrikesutskott: "Inför sanktioner mot Kina" (artikel i Expressen).

Som alla vet är den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai fängslad i Kina sedan 2018, efter att ha varit frihetsberövad från 2015 till 2017.

Utskottet skriver: "Utskottet vill återigen i likhet med i tidigare betänkanden understryka att Gui Minhai omedelbart bör släppas fri, återförenas med sin familj och ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och framhåller vikten av att regeringen även i fortsättningen arbetar med oförminskad styrka, med stöd av EU och andra länder, när det gäller detta ärende."

Och:

"Därtill vill utskottet framföra att det ser allvarligt på att Kina försöker att motarbeta utövandet av yttrande- och mötesfrihet i Sverige av såväl enskilda som organisationer när det gäller att kritisera kinesiska förhållanden."

Och: "Sverige bör verka för att EU inför sanktioner mot Kina som ska kopplas till krav om att Kina upphör med övergreppen mot uigurerna".

Citaten hämtade från Expressens artikel.

---

För den som är intresserad av på vilket sätt kinesiska, statligt styrda företag kan arbeta, läs min text om Kinas spionlag.

---

Det är fel att resa till Kina för medborgarnas pengar, tycker jag. De företag som vill göra affärer med Kina får stå för det själva, ekonomiskt och moraliskt.

Kinas spionlag: vem berörs?

Övervakning, inhämtning Alla har vi hört det, att Huawei, företaget som gör smartphones med toppenbra kameror och utvecklar 5G-nätverk är en säkerhetsrisk. Men hur och varför och stämmer det verkligen?

Bakgrunden är lika enkel som svårbegriplig: Kinesisk lagstiftning. Närmare bestämt Kinas underrättelselag från 2017 (i engelsk litteratur benämnd National Intelligence Law, NIL).

Läs om lagen i Quartz.

---

Yi-Zheng Lian skriver om lagen i New York Times i mars. Han skriver, jag citerar:

"The N.I.L. is no standard security and spying legislation, concerned principally with preventing the leak of state secrets. Its main thrust isn’t protective; it’s proactive. 'All organizations and citizens shall support, assist and cooperate with national intelligence efforts according to the Law,'", skriver Lian.

Han utvecklar: "The state institutions tasked with enforcing the N.I.L. — which also oversee all intelligence and espionage activities, civilian and military — 'may demand that relevant organs, organizations and citizens provide necessary support, assistance and cooperation.'"

Och han konstaterar (min översättning till svenska): "Att spionera för staten är en lagstadgad plikt för kinesiska medborgare och företag, ungefär som att betala skatt."

---

Flera olika rapporter i media och från myndigheter säger ungefär detsamma som det som ovan angetts, det vill säga kineser och kinesiska företag ska enligt lag spionera om staten begär det.

Med andra ord: Lika enkelt som svårbegripligt.

Men om man nu ska ta detta på allvar, vilket ändå mycket tyder på, kan man konstatera att övervakning och spioneri knappast vore något unikt för just den här kommunistiska staten. Sovjet och kalla krigets kommunistiska östblock raffinerade och excellerade i alla typer av övervakning och kontroll.

Det är din plikt att göra som staten vill, inte statens plikt att göra som du vill: Skillnaden mellan totalitär och demokratisk, skulle man kunna säga.

---

Huruvida det kinesiska företaget Huawei tvingas agera utifrån den nämnda kinesiska lagstiftningen får var och en dra sina egna slutsatser om.

För att bilda sig en egen uppfattning kan man läsa Financial Times artikel Is Huawei compelled by Chinese law to help with espionage?

Journalisten Lian i NYT dras den här slutsatsen: "The United States authorities are correct to point out that Huawei can perform critical commercial, military and diplomatic espionage; actually, Chinese law explicitly requires it to."

---

Och hur blir det med utbyggnaden av 5G i Sverige, vilka kommer att utarbeta den digitala infrastrukturen? 

Kan inte trolla, måste betala

Hur svårt kan det vara?  

1. Jag kan inte trolla.

2. Mina julklappar måste jag inhandla.

3. Det är billigt i dag, en rea.

4. Anledningen till rean intresserar mig inte.

5. Jag handlar i dag (förmodligen, har inte tid just nu).

---

Att gnälla på folk som handlar på rea -- jag förstår det inte.

T10: spänningen stiger

Krisberedskap Arbetet med examensarbetet, som alltså utgör helheten på termin 10, på Läkarprogrammet vid Umeå universitet (och för min del Sundsvalls sjukhus), fortsätter.

Mitt examensarbete handlar om hur läkargruppen i Västernorrland hanterar en kris, hur redo är man, är man utbildad, har man personlig och professionell beredskap, vad känner man till om sjukvårdens beredskap? Osv.

Terminen har varit mycket intressant och givande och kanske särskilt så nu, då jag lägger tiden på att sammanställa svaren på den enkät jag skickade ut.

Frågan jag nu vänder och vrider på är vilka slutsatser som jag kan dra utifrån svaren.

Med andra ord: Arbetet har intensifierats.

---

Arbetet inleddes med en idé, som jag och min handledare, som är mycket engagerad, mejslade till något användbart inom ramen för den vetenskapliga ansats som krävs under termin 10. Därefter beslutade vi att enkätformen var det bästa för projektet.

Sen kom långa och givande diskussioner om hur många frågor som var rimligt att ställa och vilka frågorna skulle vara: Och inte minst hur de bäst skulle formuleras och hur svarsalternativen för bästa resultat skulle se ut.

Utskicket kändes spännande att göra, per e-post, till ett enkätprogram som finns internt på Region Västernorrland. Här fick jag initierad hjälp från regionenes IT-enhet.

---

Så här långt: Nu har alla svar kommit in och arbetet har alltså gått vidare till att å ena sidan sammanställa svaren och å den andra att analysera svaren och utröna vilka slutsatser som kan dras.

Terminen går mot sitt slut och jag arbetar mot redovisningen och slutligen för att kunna skicka in själva texten.

Sammanfattningsvis just nu: En mycket bra termin!

Operation Rimfrost - och sen då?

Inre väpnad konflikt Den pågående insatsen mot gängkriminaliteten i Malmö, kallad Operation Rimfrost, bemöts hotfullt av de operationen ska bekämpa. Enligt Kvällsposten pågår skärpt bevakning på polisstationer och flera andra platser i Malmö.

Poliser finns på plats med förstärkningsvapen.

---

Situationen är mycket allvarlig. Polisens ordinarie insatser har inte gett tillräcklig effekt (inte samhället i stort heller) och därför inleds Rimfrost. För att polisen under denna insats ska kunna göra sitt jobb krävs alltså extra skydd och bevakning.

Det är lätt att oroas inför ett eventuellt nästa steg, att polisens insats i Malmö blir så omfattande på grund av gängens svar att polisen inte räcker till alls eller att så många poliser från andra delar av Sverige (poliser från andra områden är redan där) leder till att polisnärvaron på annat håll blir alltför tunn.

Det är ju ingen nyhet att polistätheten i Sverige är låg internationellt sett och kom då ihåg att Sverige inte är tättbefolkat och att polis inte sällan har stora områden under sitt ansvar.

Vad skulle nästa steg vara? Sverige har ingen nationalgarde. Beredskapspolisen finns inte längre. Nästa steg är således Försvarsmakten, men för den typen av problem som Malmö ställs inför har åtminstone jag svårt att se svenska soldater på gatorna i staden (även om en del svenska politiker har argumenterat för saken).

Men kanske kommer en tid när svenska militära elitförband kan genomföra framgångsrika punktinsatser i en eskalerad situation?

---

Det viktiga är att Malmö får bukt med problemen.

Helle Klein konstaterade i DN att få gängmord har lösts: "Av 38 gängmord i Malmö de senaste åtta åren har sex klarats upp."

Det krävs knappast en Einstein för att konstatera att morden behöver lösas, skurkarna ska in i fängelse: dvs god brottsförebyggande prevention och bra för brottsoffren.

---

Polisen har redan talat om sitt nära samarbete med Försvarsmakten när det kommer till bombdåd helt enkelt för att polisen inte har lika gedigen erfarenhet. Försvarsmakten har nu berättat att de sprängladdningar som numera påträffas i Sverige påminner om dem Försvarsmakten ser utomlands i Mali och Afghanistan.

Anmärkningsvärt naturligtvis och här måste man fråga sig hur det kommer sig.

---

Jag rekommenderar i sammanhanget Wilhelm Agrell i SvD som menar att "vi måste agera för att rädda landet". Jag citerar:

"I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol. Denna samhällshotande effekt är egentligen långt viktigare än antalet dödsoffer på årsbasis, något som terrorismen illustrerar. Dessa inre väpnade konflikter har, oberoende av hur deras drivkrafter ser ut, ett antal återkommande särdrag."

---

Det senaste inlägget av Jägarchefen är ytterst intressant, denne konstaterar, jag citerar:

"Avslutningsvis, de inrikesproblem samt otrygghet som uppstått p.g.a. skjutningar, nyttjande av handgranater och sprängladdningar i Sverige bör inte enbart ses som ett isolerat inrikesproblem utan även ses i en större säkerhetspolitisk kontext. En kontext som möjligen påverkar våra bilaterala relationer med ett eller flera länder, men även ifrågasätter vår egen förmåga att kunna agera inom ramen för vad en nationalstat skall kunna säkerställa för dess medborgare. Därutöver utgör det även något som kan exploateras av en antagonistisk stat vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i vårt närområde."

 

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar