Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Underläkare, moi?

Eftersom jag klarade gårdagens muntliga tentamen får jag från och med nu vikariera som underläkare. Således innebär avklarad termin 9 på läkarprogrammet ett rätt stort steg för läkarstudenten.

För egen del känner mig en aning stolt, det kan jag ärligt medge.

Studietakten är intensiv och nivån på de teoretiska delarna såväl som de kliniska håller hög nivå och kräver, åtminstone för mig, en gedigen och ansträngande insats.

Här bör jag kanske tillägga att studierna inte enbart är krävande -- de är också stimulerande och jag har ofta på kliniken riktigt trevligt.

Jag är ändå extra glad i dag i och med att avklarad tenta innebär ledighet, sommaren är här -- och i förlängningen ser även hösten lovande ut.

Jag har sedan tidigare klart med examensprojekt under termin 10, med en engagerad handledare och ett ämne som vi har arbetat fram -- läkarnas privata och professionella beredskap när kriget eller krisen kommer. Jag har valt ett ämne som står mig nära.

Examensarbetet innebär även mer tid för familjen och mindre tid på plats i Sundsvall och på sjukhuset där. För även om jag trivs bra på plats är det välkommet med en termin som avviker från den rådande lunken.

Termin 11 -- den sista terminen -- inleds, om allt går planenligt, i mitten av januari 2020.

---

 

Trots att jag enligt Socialstyrelsen nu kan arbeta som underläkare kommer jag likväl att fortsätta som journalist den närmsta tiden. Jag har nämligen tackat ja till att arbeta som reporter vid Upsala Nya Tidning även denna sommar.

Redaktionschefen gav mig ett erbjudande jag inte helt kunde tacka nej till. Jag sa i och för sig nej till åtta veckors sommararbete -- det blir lite mycket (och är en anledning till att jag inte arbetar som underläkare). Jag behöver med ledighet och familjetid.

Men erbjudandet innabar också ett reporterjobb bortom den så kallade desken, vilket innebär att jag kommer att ha giltiga skäl att (oftast) undvika snabba uppdateringar på webben med en slags direktrapportering från mer eller mindre akuta händelser. Deskreportern ringer polis, räddningstjänst, etcetera och uppdaterar snabbt tidningens hemsida med allt det nya.

Deskarbetet som sådan har jag inget emot -- det fyller sin redaktionella funktion. Men som arbetsuppgift för undertecknad lockar det ringa.

Jag vill helst gräva, åtminstone en aning, ställa några följdfrågor och gärna få flera berördas perspektiv. Det går i princip inte från desken.

Med andra ord följer fyra veckor som reporter på UNT med lite mer fördjupande frågeställningar.

Skulle något akut hända och tidningen behöver någon på plats i verkligheten, där jag kan använda ögon och öron står jag gärna till förfogande.

Jag föredrar att gå och ut och se och känna om det regnar -- i stället för att ringa och fråga någon om saken. (Helst ska man ju ringa två, en som säger att det regnar och en som säger att det gör det inte).

 

Men först: Sol, bad och allt som tillhör.

Den stora insatsen

Money I dagens Svenska Dagbladet återfinns en intressant artikel där en skolkurator på Rosengårdsskolan i Malmö kommer till tals.

Bakgrunden är de enorma problem som finns i staden med dödsskjutningar, bombdåd, oro, otrygghet, med mera.

---

Kuratorn Sophie Johnsson identiferar tre grundläggande problem: 1) Föräldrar som inte delar bilden av barnet som andra vuxna har, vilket innebär att föräldrar har idéer för barnet som inte alltid är för barnets bästa. 2) Den stora segregationen, hon talar till och med om parallellsamhällen. 3) Sekretesslagen innebär att myndigheter svårligen kan dela uppgifter om barnen med varandra, vilket innebär att barn faller mellan stolarna.

---

Ett fjärde problem hon pekar ut är att när barn omhändertas och separeras från sina föräldrar så hamnar de på boenden med andra kriminella. Detta får henne att föreslå en ny lösning -- och det är här intervjun med kuratorn blir extra intressant. Hon säger, jag citerar ur SvD:

"Jag har lyft en tanke att man kanske ska sätta fotboja på ungdomen som sedan får bo kvar hemma. Föräldrar får gå en föräldrautbildning och det är de som sätter upp reglerna. Varje dag följer någon ungdomen till skolan, till en aktivitet och sen behandling. På kvällen tar man hem en trött ungdom. Jobbar man på det sättet får man ihop en familj, med krav och skyldigheter på både ungdomar och föräldrar."

---

Det är lätt att konstatera att nya, alternativa lösningar behövs. Det rådande systemet räcker onekligen inte till. Det vill säga det behövs nya handlingsplaner som kan genomföras av personer som vill göra jobbet.

Om vi då tittar på den lösning som Johnsson föreslår tänker jag omedelbart på: pengar samt vem ska göra jobbet?

Enligt förslaget behövs: A) Ett system med fotbojor för skolungdom, som måste inkludera rimliga och funktionella lösningar med påföljder för de som avviker. B) Vuxna som accepterar att ens barn bor hemma med fotboja. C) Föräldrar som underkastar sig en "föräldrautbildning". D) Resurser för en "föräldrautbildning" (innehåll, personal). E) Följeslagare till skolan. F) Godkänd aktivitet. G) Foljeslagare hem. H) Behandling (innehåll, plats, personal).

Summan av det ska då bli: En familj.

---

Som sagt: Pengar. Och en mångfaldigad personalstyrka som vill göra jobbet. Finns pengarna? Finns personalen?

Sverige, 2019.

Unik storövning - visst deltar du?

Det är din plikt Få känner till att det i Sverige är totalförsvarsplikt. Det innebär att alla svenska medborgare i åldrarna 16-70 har en skyldighet att hjälpa till vid krig eller krigsfara.

För de som arbetar i sjukvården är det inte så svårt att räkna ut att de högst sannolikt kommer att fortsätta arbeta inom sjukvården om krisen kommer.

Särskilda krisberedskapsplaner ska finnas inom regionerna. Tips: Kolla upp just din krisberedskapsplan och vilken roll du har.

Detsamma gäller förstås för poliser och inte minst de inom Försvarsmakten. Man förblir inom sin organisation.

Flera andra myndigheter har också särskild beredskapsplanering.

---

Men alla andra, elektriker, jordbrukare, vägarbetare, städare, journalister med mera -- vilka uppgifter har de?

Vilken organisation ingår ni i om krisen kommer?

Det är hög tid att ta reda på det -- och om inte annat att gå med i en organisation som övar för kristid.

För visst vill du hjälpa till om något händer? Du vill förmodlingen åtminstone kunna hjälpa dig själv och din familj.

Eller så tror du att allt ordnar sig. På nåt sätt.

---

I dag inleds Totalförsvarsövning 2020.

Det är första gången på 30 år som det civila och militära försvaret övar tillsammans i större omfattning.

Syftet är att stärka Sveriges försvarsförmåga.

Läs informationen från Krisinformation.se.

Sveriges länsstyrelser går ut med gemensam information HÄR. Länsstyrelsens roll är att leda och samordna det civila försvaret.

Samtliga kommuner kommer att delta i övningen -- men vad gör just din kommun för att det civila försvaret ska fungera? Vet du?

---

Försvarsmakten skriver så här: "Det försämrade omvärldsläget har gjort att regeringen beslutat att Sveriges totalförsvar ska förstärkas. Nu ska stora delar av totalförsvaret också övas. Försvarsmakten och MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, leder och samordnar övningen där bland annat ett 60-tal myndigheter, landets länsstyrelser, regioner och kommuner liksom frivilliga försvarsorganisationer och delar av näringslivet deltar."

---

Svenska Dagbladet har i dag en läsvärd artikel om övningen och ställer den i ett historiskt ljus: "Återgår vi till vår tid och det nuvarande totalförsvaret är det nog tyvärr så att varken militär förmåga eller civil försörjningsberedskap är särskild god."

Och: "Kostnader skall skäras så långt att det bara blir ett skelett kvar. Utan att riktigt förstå det bygger man samtidigt bort robustheten, förmågan att klara kriser."

---

Övningen fortsätter in i 2020.

Har du någon del i den -- om inte, varför inte?

Den misshandlade busschauffören

Busschauffören som slogs ned Även om Uppsala är Sveriges fjärde största stad är det rätt sällan händelser i staden når befolkningen i stort genom artiklar i rikstäckande medier.

Men när en busschaufför häromdagen blev misshandlad under sitt arbetspass dök kortare artiklar om händelsen upp i kvällstidningarna. Både Upsala Nya Tidning (UNT) och SVT Uppsala bevakade.

Nu har UNT träffat busschauffören som berättar om händelsen och visar öppet sitt namn, ålder och ansikte. En berömvärd insats av Samir, som jag tycker speglar en tro på ett öppet samhälle där man kan (ska) säga vad man varit med om och vad det innebär. LÄS HÄR, det är en läsvärd artikel.

---

I artikeln berättar Samir hur ett gäng ungdomar går in genom bakdörren i hans buss och sätter sig utan att visa biljett. Efter att ha misslyckats med att få gänget att komma fram och visa sina biljetter lämnar han sin plats och går bakåt för att prata med dem. Killarna i gänget, 10-12 stycken i åldrarna 15-17 år, attackerar honom med sparkar mot magen, ryggen huvudet och ansiktet. Våldet fortsätter efter att Samir ligger på golvet i bussen.

---

Av de tiotal passagerare i bussen är det ingen som hjälper Samir.

En kvinna ringer efter polis.

En kollega kommer tack och lov till undsättning.

---

Kvällen spenderas på Akademiska sjukhuset. Ett sprucket revben. Samir hade tur, trots allt. Sparkar mot huvudet kan leda till döden.

---

För oss som har ett intresse av samhället -- eller om man så vill -- samhället i förändring, upplevs denna händelse knappast som ett unikum. Liknande nyheter kommer med jämna mellanrum.

Jag hade personligen, för en tid sedan, ett längre samtal med en person som arbetar på tåg. Biljettkontroller och enkla ordningsfrågor om platser och baggage omgärdas i mycket högre grad av våld och hot om våld än för några år sedan.

---

Det kanske mest intressanta med artikeln i UNT är hur facket förhåller sig till händelsen. De är naturligtvis upprörda och ledsna och vttnar om flertalet incidenter med våld och hot.

Men det är den förändring facket efterlyser som är av störst intresse för samhället i stort, det vill säga som speglar en förändring och i det här fallet är det att samhällsordningen ska ta ett steg bakåt: Backa.

---

Jag citerar ur artikeln:

"Vi kommer lägga ett arbetsmiljöstopp på biljettvisering för våra chaufförer. Stoppet innebär att busschaufförerna inte ska kolla biljetter på passagerarna vid Resecentrum."

Det är skyddsombudet för Kommunal som kommenterar.

---

Visst förstår man kommentaren, den speglar ett behov: av en säker, trygg -- normal -- arbetsmiljö. Naturligtvis förtjänar busschaufförerna i Sverige detta. Det är helt självklart och mycket viktigt.

---

Men vad är vägen fram till en vanlig arbetsdag med vanliga civila arbetsuppgifter utan risk för våld eller hot om våld?

Det är klart att frågan faller på samhället i stort. På våra politiker. På de som ansvarar för ordningen. För de som fördelar resurser.

Att välja att stoppa biljettkontroller långsiktigt innebär att buset vinner: Ett slags "låt gå". Ungefär: Vi låter dem gå på, det spelar ingen roll om de betalar för sin resa, bara de inte bråkar. Och bara vi inte utsätts för våld av dem.

De som bråkar får som de vill.

---

Vilka alternativ finns om man tittar på ekonomi och arbetsresurser?

De är i realiteten få.

För det går å ena sidan inte att förvänta sig (önsketänkande) att ungdomsgängen plötsligt ska börja göra rätt för sig och som vanligt folk betala sina biljetter och då också sluta sparka ned chaufförer som påpekar att de måste betala.

---

Det alternativ som är dyrast -- men till syvende och sist är billigare än låt gå-modellen långsiktigt, är att säkra arbetsplatsen genom att tillföra tillräckliga och nödvändiga säkerhetsresurser i form av vakter och i vissa fall även poliser.

Kostnaden är naturligtvis enorm: och vilka andra delar av samhället får i ett sådant scenario sämre säkerhet i och med att resurser måste bort från en plats för att sättas in på vanliga bussar?

Dessutom är det lätt att förutse reaktionerna: Hur ser det ut med vakter på bussarna? Ska Sverige vara ett land där det behövs vakter överallt? Är vi inte ett öppet land längre? Etcetera.

---

Men lek med tanken: Om samhället backar, om gängen som envisas med att slåss och fuska, vinner -- vad blir kostnaden för samhället då?

---

Här kan man tillägga att i vissa områden i Stockholm samverkar redan vakter, polis och biljettkontrollanter.

SVT betonar inte allmänintresset

Journalisten (Journalistförbundets tidning) rapporterade i går om Sveriges television -- LÄS HÄR -- och hur journalisterna vantrivs eftersom arbetsmiljön är usel, något som större tidningar har snappat upp och vidareförmedlat till en större läsekrets än den Journalisten har.

Det jag personligen reagerade på var inte så mycket arbetsmiljön som det uppdrag "SVT Nyheter online" sägs ha.

Jag citerar ur Journalistens artikel:

"Mottot för SVT Nyheter Online är 'kort'; korta videoinslag, korta texter. Målgruppen är personer i åldern 20-40 år som tittar i mobilen. De exemplifieras med 'Nyfikna Nicole och Nassim” som 'älskar utmaningar, gillar förändring, äventyr och att upptäcka nya saker', samt med 'Sociala Sahar och Seb' som 'vill vara med där det händer' och 'tränar på gym tillsammans' och gärna provar ny matlagning 'och delar stolt på Instagram'."

---

Målgrupp 20-40, som gillar utmaningar, förändring, äventyr och nya saker. Träna ihop, ny mat och instagram.

Så resonerar alltså public service SVT om sitt uppdrag.

Jag ska skriva rakt upp och ned vad jag tycker om SVT:s motto: Det är bisarrt.

---

I Journalistens artikel beskrivs förändringen på SVT som något som håller på att bli en kvällstidning.

Vad en kvällstidning gör eller inte gör, kan man ställa sig kritisk till, men det är stora företag som arbetar för att dra in så mycket vinst som möjligt. De har en skyldighet att förhålla sig till pressetiska regler, men i övrigt gör de som de vill. Det har jag inga problem med. Korta, snabba artiklar om kändisar, Trump och miljön där komplexa frågor ibland lyser med sin frånvaro. Ja?

Med det sagt: Kvällstidningarna bidrar ofta också till en fördjupning av det offentliga samtalet.

---

Men SVT. Public service som finansieras via skattesedlen genom en public service-avgift sedan 1 januari 2019 och betalas av alla över 18 år som har en inkomst.

Det vill säga: Du kan inte välja att inte betala för SVT. Det medför vissa skyldigheter -- inte för den som betalar, denne kan blankt strunta i de korta inslag riktade till personer som gillar att träna och testa ny mat.

Men SVT har en skyldighet: Att rapportera till alla om det som är sant och relevant samt av stort intresse/stor vikt för allmänheten.

Det må låta torftigt för de som tränar, gillar att testa ny mat och dela stolt på Instagram (kan man tro av SVT:s motto). Men det är ändå allt SVT ska göra. Och det är ett svårt och knepigt uppdrag. Särskilt om uppdraget blandas ihop med idéer om att målgruppen har ett visst ålderspann och särskilda intressen.

För att veta vad som är av stor vikt för allmänheten är inte helt enkelt, men en erfaren och driven redaktion bör kunna räkna ut det varje morgon när nyheter och vinklar ska avgöras inför dagens arbete.

---

Grunden är och kommer alltid att vara tvåfaldig: Offentligfinansierad verksamhet ska granskas först -- som sjukvård, skola, polis och andra myndigheter. Anledningen är enkel: Medborgarna finansierar den -- så hur fungerar den? Sedan: Näringslivet, för här finns pengarna och arbetsmöjligheterna.

---

Men SVT inför i stället en ny organisation från och med fredag 1 november. Jag citerar från Journalisten:

"Den 1 november införs en ny organisation och ett radikalt förändrat uppdrag på SVTs 37 lokala redaktioner. Reportrarna ska framöver fokusera på korta inslag i de digitala kanalerna; videoklipp om högst en minut och 15 sekunder på bekostnad av de längre genomarbetade reportagen. Ledningen anser att sådant material är bättre anpassat till 'Nyfikna Nicole och Nassim' och 'Sociala Sahar och Seb' i åldersspannet 20-39 år."

Så, i stället för att fokusera på uppdraget, vilka områden man ska bevaka, betonar SVT snabba klipp för personer i en viss ålder: Nyfikna Nicole, 32, som gillar gymmet, ska man alltså tro. Ett snabbt klipp till henne och saken är klar. Mission accomplished.

Nyheter för undertecknad, 40 plus och jävligt intresserad av seriös rapportering av skola och sjukvård t ex, lyser med sin frånvaro. Jag undrar vad Britta, 75, pensionerad sjuksköterska och Arne, 55, lärare på en högstadieskola tycker om SVT:s nyhetsavgränsning. Den ålder SVT riktar sig till har ju inte Britta och Arne och frågan är om de rappt uppdaterar Instragram på gymmet?

Bisarrt är min slutsats. Och det är dessutom föraktfullt mot allmänheten samt en grov undervärdering av det intresse allmänheten har av riktiga nyheter om vår gemensamma komplexa verklighet.

---

Journalisten konstaterar: "De vi pratar med, från reportrar till chefer, räknar med att den nya omorganisationen kommer att förvärra problemen. Nyordningen har skapat uppgivenhet bland medarbetare i delar av organisationen."

---

Jag vill egentligen inte skandera något i stil med: "Lägg ned public service".

Men det blir svårare att inte hänga på ett sådant förhållningssätt när SVT inte betonar allmänintresse.

---

Om det redan finns en plats för snabba, enkla nyheter som kvällstidningarna dominerar -- och det inte finns en plats där enbart komplexa perspektiv på en knepig värld kommer till ytan, varför ska då offentligfinansierade SVT välja den förra? De behöver ju inte dra in pengar vi annonsintäkter och lösnummer. De kan lägga all tid på seriös rapportering.

Gör svår, tung TV för allmänheten om det som är av vikt för allmänheten. Gör det varje dag och undvik inte svåra frågor, undvik däremot enkla svar och snabba inslag för en ålders- och intresseavgränsad tittarkrets.

Krisberedskap >> mitt examensarbete

Nu är det inte bara personer likt undertecknad som känner olust, irritation och ilska gentemot samhällets oförmåga till krisberedskap.

Sörjan med inställda operationer i Region Uppsala (och flera regioner) i efterdyningarna av det usla avtalet med Apotekstjänst har nått gemene man.

Inga omfattande sabotage ligger bakom krisen, inget "olyckligt" strömavbrott, ingen enorm skogsbrand -- och inget oförutsett krigsutbrott ... bara klantiga politiker och tjänstemän och ett uselt företag.

---

Stor skugga har naturligtvis fallit på just företaget Apotekstjänst som inte levererat det materiel som sjukvården behöver för det vanliga dagliga arbetet.

Det är naturligtvis oförlåtligt att lova en sak och sen bara nej vi kan inte göra det vi lovat -- särskilt när det kommer till människors säkerhet.

---

Men störst skuld ligger hos de politiker och tjänstemän inom regionen, för det är de som ska säkerställa att företaget är trovärdigt och kommer att utföra det som lovas.

Den mediala rapporteringen kring den så kallade materielkrisen har i det avseendet varit undermålig.

Politikerna representerar oss och ska arbeta för vårt bästa. Men i det här fallet är det tydligt att de inte har gjort det och behöver stå till svars för det.

Alla vet företagets namn -- men vem vet vilka tjänstemän och politiker som ligger bakom avtalet?

Jag säger inte att det är lätt att på förhand säkerställa att ett företag kan leverera det som behövs -- men att sjukvården ska fungera normalt ligger i rikets intresse, dvs det är en av grundpelarna för att Sverige ska kunna fungera; att vanligt folk får adekvat sjukhusvård.

Det krävs särskilda insatser kring avtal inom sjukvården med leverantörer av materiel!

Om sjukvården inte fungerar, om patientsäkerheten inte kan säkras på grund av att det inte finns helt vanligt sjukvårdsmateriel kommer allmänhetens förtroende för samhället att börja krackelera även inom detta område.

Och det är vad vi ser: Allmänhetens förtroende sjunker för de institutioner vi har vant oss vid att lita på.

---

För egen del kan jag konstatera att mitt examensarbete om den personliga och professionella krisberedskapen inom läkargruppen i Västernorrland känns mer aktuell och relevant än när jag startade.

Krisberedskapen måste naturligtvis fungera på flera nivåer.

Individen måste hantera krisen hemmavid, med hygienlösningar, mat, vatten, ljus, värme och så vidare -- och sedan måste individen känna till om denne har särskilda uppgifter på sin arbetsplats. Dessa två aspekter är de jag arbetar med i mitt examensarbete.

Frågorna om hur arbetsplatsen fungerar vid en kris är den fråga som kommer till ytan för allmänheten när Region Uppsala med flera regioner krisar utan att det egentligen är en riktig kris på det sätt som kriser brukar beskrivas på förhand, dvs genom omfattande strömavbrott eller på grund av andra liknande händelser.

Nu är det ju vårt egna system, vårt sätt att arbeta, tänka och agera som brister! Det brinner inte någonstans, ingen bombplan sveper över oss.

Man kan ju fundera på hur sjukvården skulle hantera en regelrätt kris nu när det normala spricker på grund av dåliga avtal.

Är det rimligt att tro att sjukvården och de "just in time-företag" som är knutna till vården och ska leverera materiel och läkemedel kommer att fungera när krisen kommer? 

Fundera på det.

 

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar