Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

SVT betonar inte allmänintresset

Journalisten (Journalistförbundets tidning) rapporterade i går om Sveriges television -- LÄS HÄR -- och hur journalisterna vantrivs eftersom arbetsmiljön är usel, något som större tidningar har snappat upp och vidareförmedlat till en större läsekrets än den Journalisten har.

Det jag personligen reagerade på var inte så mycket arbetsmiljön som det uppdrag "SVT Nyheter online" sägs ha.

Jag citerar ur Journalistens artikel:

"Mottot för SVT Nyheter Online är 'kort'; korta videoinslag, korta texter. Målgruppen är personer i åldern 20-40 år som tittar i mobilen. De exemplifieras med 'Nyfikna Nicole och Nassim” som 'älskar utmaningar, gillar förändring, äventyr och att upptäcka nya saker', samt med 'Sociala Sahar och Seb' som 'vill vara med där det händer' och 'tränar på gym tillsammans' och gärna provar ny matlagning 'och delar stolt på Instagram'."

---

Målgrupp 20-40, som gillar utmaningar, förändring, äventyr och nya saker. Träna ihop, ny mat och instagram.

Så resonerar alltså public service SVT om sitt uppdrag.

Jag ska skriva rakt upp och ned vad jag tycker om SVT:s motto: Det är bisarrt.

---

I Journalistens artikel beskrivs förändringen på SVT som något som håller på att bli en kvällstidning.

Vad en kvällstidning gör eller inte gör, kan man ställa sig kritisk till, men det är stora företag som arbetar för att dra in så mycket vinst som möjligt. De har en skyldighet att förhålla sig till pressetiska regler, men i övrigt gör de som de vill. Det har jag inga problem med. Korta, snabba artiklar om kändisar, Trump och miljön där komplexa frågor ibland lyser med sin frånvaro. Ja?

Med det sagt: Kvällstidningarna bidrar ofta också till en fördjupning av det offentliga samtalet.

---

Men SVT. Public service som finansieras via skattesedlen genom en public service-avgift sedan 1 januari 2019 och betalas av alla över 18 år som har en inkomst.

Det vill säga: Du kan inte välja att inte betala för SVT. Det medför vissa skyldigheter -- inte för den som betalar, denne kan blankt strunta i de korta inslag riktade till personer som gillar att träna och testa ny mat.

Men SVT har en skyldighet: Att rapportera till alla om det som är sant och relevant samt av stort intresse/stor vikt för allmänheten.

Det må låta torftigt för de som tränar, gillar att testa ny mat och dela stolt på Instagram (kan man tro av SVT:s motto). Men det är ändå allt SVT ska göra. Och det är ett svårt och knepigt uppdrag. Särskilt om uppdraget blandas ihop med idéer om att målgruppen har ett visst ålderspann och särskilda intressen.

För att veta vad som är av stor vikt för allmänheten är inte helt enkelt, men en erfaren och driven redaktion bör kunna räkna ut det varje morgon när nyheter och vinklar ska avgöras inför dagens arbete.

---

Grunden är och kommer alltid att vara tvåfaldig: Offentligfinansierad verksamhet ska granskas först -- som sjukvård, skola, polis och andra myndigheter. Anledningen är enkel: Medborgarna finansierar den -- så hur fungerar den? Sedan: Näringslivet, för här finns pengarna och arbetsmöjligheterna.

---

Men SVT inför i stället en ny organisation från och med fredag 1 november. Jag citerar från Journalisten:

"Den 1 november införs en ny organisation och ett radikalt förändrat uppdrag på SVTs 37 lokala redaktioner. Reportrarna ska framöver fokusera på korta inslag i de digitala kanalerna; videoklipp om högst en minut och 15 sekunder på bekostnad av de längre genomarbetade reportagen. Ledningen anser att sådant material är bättre anpassat till 'Nyfikna Nicole och Nassim' och 'Sociala Sahar och Seb' i åldersspannet 20-39 år."

Så, i stället för att fokusera på uppdraget, vilka områden man ska bevaka, betonar SVT snabba klipp för personer i en viss ålder: Nyfikna Nicole, 32, som gillar gymmet, ska man alltså tro. Ett snabbt klipp till henne och saken är klar. Mission accomplished.

Nyheter för undertecknad, 40 plus och jävligt intresserad av seriös rapportering av skola och sjukvård t ex, lyser med sin frånvaro. Jag undrar vad Britta, 75, pensionerad sjuksköterska och Arne, 55, lärare på en högstadieskola tycker om SVT:s nyhetsavgränsning. Den ålder SVT riktar sig till har ju inte Britta och Arne och frågan är om de rappt uppdaterar Instragram på gymmet?

Bisarrt är min slutsats. Och det är dessutom föraktfullt mot allmänheten samt en grov undervärdering av det intresse allmänheten har av riktiga nyheter om vår gemensamma komplexa verklighet.

---

Journalisten konstaterar: "De vi pratar med, från reportrar till chefer, räknar med att den nya omorganisationen kommer att förvärra problemen. Nyordningen har skapat uppgivenhet bland medarbetare i delar av organisationen."

---

Jag vill egentligen inte skandera något i stil med: "Lägg ned public service".

Men det blir svårare att inte hänga på ett sådant förhållningssätt när SVT inte betonar allmänintresse.

---

Om det redan finns en plats för snabba, enkla nyheter som kvällstidningarna dominerar -- och det inte finns en plats där enbart komplexa perspektiv på en knepig värld kommer till ytan, varför ska då offentligfinansierade SVT välja den förra? De behöver ju inte dra in pengar vi annonsintäkter och lösnummer. De kan lägga all tid på seriös rapportering.

Gör svår, tung TV för allmänheten om det som är av vikt för allmänheten. Gör det varje dag och undvik inte svåra frågor, undvik däremot enkla svar och snabba inslag för en ålders- och intresseavgränsad tittarkrets.

Därför är läkarstudierna bra i Sundsvall

Varför studera till läkare i just Sundsvall? Denna norrländska metropol, med sin sköna stenstad.

Var man än läser till läkare så blir åtminstone en viss del av utbildningen på annan ort än där ditt universitetssjukhus ligger. Vi som går Läkarprogrammet vid Umeå universitet kan välja att genomföra de kliniska terminerna (dvs från termin 6 till 11) i Sundsvall, Östersund, Sunderbyn (som ligger mellan Luleå och Boden) eller att stanna vid Umeå universitet.

Faktum är att hela studiesystemet bygger på att vissa flyttar och läser på annan ort än Umeå. Alla kan inte stanna vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Det skulle bli för trångt och bökigt för både studenter och personal - och kanske också för patienterna.

För egen del var tiden i Umeå riktigt bra, här fanns ett fantastiskt medicinskt bibliotek, vänner på och utanför sjukhuset - och ett mycket rikt konstliv. Som (fd) konstkritiker var jag glad att Västerbottens-Kuriren och kulturchefen där, Sara Meidell, välkomnade mig - och jag fick möjlighet att skriva flera recensioner under mina år i staden. Meidell är den kulturchef som på det stora hela har varit roligast att samarbeta med under mina år som kulturskribent. Jag saknar således VK.

I Sundsvall går cirka 12 studenter per termin och vi samsas alla kring de placeringar vi har på t ex kirurgen eller onkologen. Sjukhuset är ett så kallat länssjukhus men har, enligt uppgift, ett upptagningsområde i Västernorrland som till befolkningen motsvarar det som gäller för universitetssjukhuset i Umeå.

Med andra ord: Det råder ingen brist på patienter.

Det finns skillnader. Till exempel: De mer specialiserade operationer som genomförs i Umeå genomförs inte i Sundsvall. Vill man se de vanligaste operationerna ska man vara vid ett mindre sjukhus - vill man se specialarna ska man vara vid ett universitetssjukhus.

Det kan tyckas vara en smaksak, men för egen del är jag glad att få en god bild av det vanliga.

Hur skillnaden mellan sjukhusen framträder/upplevs visavi studenttätheten tvistas det om. Någon entydig bild får jag kanske inte. Men det drar ändå lite åt att de som är vid de större universitetssjukhusen, som Akademiska i Uppsala eller i Umeå, mer sällan "står i såret" under en operation än vi som är vid ett mindre sjukhus.

Mycket tyder också på att vi är färre studenter per utbildande läkare på avdelning/mottagning än på större sjukhus, där det tenderar att vara studenttätare. Vid något enstaka tillfälle har vi varit tre personer på en AT-läkare och en överläkare under några dagar på en placering. Ofta är vi ensamma, ibland två studenter per expedition eller mottagning.

För egen del gör det mig inget alls om vi är två, tre studenter på en avdelning under samma tillfälle. Men kanske blir möjligheten att ställa frågor, att inhämta information mindre lättsam och mindre tillgänglig om man är fler? Jag vet inte.

För egen del hade jag tyckt att det vore roligt att kanske få bredare erfarenhet och vara placerad någon vecka på ett litet sjukhus i norrlands inland eller varför inte längre söderut under en period.

Läkarutbildningens senare del, de kliniska studierna, är till viss del en slags lärlingsutbildning; man går med, ser hur läkaren agerar, hur denne resonerar, man får testa på vissa mindre ingrepp, och så vidare. Nästan helt uteslutande genomför vi som är placerade i Sundsvall vår läkarutbildning här och ingen annanstans.

Men nästa vecka är det ändå dags att uppleva sjukhuset i Östersund, för en kort delkurs i personlig utveckling. Det ser jag mycket fram emot, inte minst för att jag då får möjlighet att återse några läkarstudentvänner, som nu är placerade där.

Angående Sundsvall i övrigt. Detta är en fantastiskt vacker stad och stämningen i stadskärnan är verkligen trevlig, människor i allmänhet är öppna och positiva. Sundsvall röstades förra året fram till Sveriges vackraste stad. Arkitekturen centralt är på toppnivå. Dessvärre är Sundsvall långt ifrån en stad med en rik konstscen.

När blodprovet var dåligt

Diagnoser verifieras i bästa fall av noggranna laboratorieanalyser såväl som genom kliniska undersökningar. Men vad händer när du får ett jobbigt besked, en besvärlig diagnos? 

När jag för lite mer än ett år sedan med snabba steg tog mig ut från det provisoriska labbet, som vi studenter hade varit i för att ta prover på varandra, var jag nervös.

Jag hade nämligen fått ett resultat på ett blodprov som sa att jag låg på gränsen för att ha diabetes. Det visade sig senare att provet var, som det heter, falskt positivt. Det vill säga, gav ett resultat som inte stämde med verkligheten.

Vi hade testat blod-glukos, urin-glukos - och det som heter HbA1c på varandra, för att lära oss procedurerna och de verktyg som finns för detta.

Det var HbA1c som spökade för mig.

När glukos reagerar med hemoglobin (som finns i de röda blodkropparna vilka transporterar syre) bildas HbA1c - så kallat glykerat hemoglobin. Har du mycket glukos i blodet - har du också ett högt HbA1c.

HbA1c mäts för att se hur blodsockerhalten har varit under en längre tid - upp till tre månader tillbaka från provtagningstillfället sett.

 

Nåväl. Mitt värde var högt. Var jag sjuk? Hur skulle mitt liv förändras, skulle jag dö i förtid? Ja, alla de där tankarna kom faktiskt. Och det började snurra i huvdudet. Jo, jag hade ju ätit rätt onyttigt sista tiden, inte motionerat som jag tänkt. En del godis, någon öl här och där...hade det blivit.

Jag bokade omedelbart en tid hos min hälsocentral och berättade om det höga värdet. Till saken hör att allt detta sammanföll med en pluggperiod - jag hade en tung tenta (kanske programmets tyngsta tenta) att skriva inom 14 dagar. Knappast en perfekt situation. Oj, vad det var synd om, tyckte jag.

Min hälsocentral reagerade föredömligt och jag fick ta alla relevanta blodprover, inklusive nytt HbA1c, glukos, blodfetter med mera.

Allt var bra, proverna var till och med rätt låga allihop. Jag var frisk, hade inte diabetes - inte ens i närheten.

Läkaren skakade på huvudet.

 

Vad hade då hänt? Svaret: Amatörernas eftermiddag.

Misstag görs och ska göras under läkarprogrammets gång.

Det var nämligen så att mitt blodprov hade liksom fastnat i den apparat där det mättes och gav ett "error-meddelande". Vi stoppade in det igen och den gången gick det bra. Kanske mätte apparaten mitt prov en och en halv gång. Jag vet inte, men fel blev det.

Även om jag naturligtvis hade varit utan denna besvärliga tid, gav den mig ändå en annan förståelse för den som har fått ett besked om en allvarlig sjukdom. Jag levde så att säga själv med föreställningen om att jag kanske var sjuk och vilka omställningar jag skulle behöva få leva med.

Jag lever naturligtvis inte med föreställningen om att jag inte skulle kunna drabbas av sjukdomen eller andra sjukdomar - de allra flesta blir ju faktiskt sjuka förr eller senare på något sätt. Men den här gången gick jag fri - och fick en extra dos insyn i hur det kan vara att tro att man har en allvarlig sjukdom.

Till saken hör att många lever med diabetes och sjukdomden kan vara besvärlig att leva med, den kräver mycket engagemang av den som har drabbats.

 

Jag ska inte gå in på några detaljer om diabetes (det är bara att googla eller klicka på länkarna nedan), men jag vill ändå rekommendera några saker mer generellt och kanske låta lite tråkig på köpet: Gå inte upp för mycket i vikt, motionera, drick inte för mycket alkohol och ät inte för onyttigt.

Har du fyllt säg 40 - varför inte ta dig till hälsocentralen, kanske kolla blodtryck och blodsocker? Det är bara min och endast min reflektion.

 

Typ 2-diabetes är en ökande folksjukdom där prevalensen i Sverige idag är ca 4–5 %.

En annan variant av diabetes är den som kallas typ 1.

Viktigt att komma ihåg. En diagnos som diabetes ges av vården endast efter att utbildade personer har tagit proverna, och det räcker inte endast med ett högt glukosvärde i blodet. Åtminstone ett ytterligare prov ska tas och/eller ett förhöjt HbA1c.

Ryska övningen: "Oerhört provokativt" Fd underrättelseofficer kommenterar

Ryssland inledde i går en övning med luft, sjö och robotstridskrafter nära svenskt och danskt och polskt territorium, inom bland annat svensk flyginformationsregion (FIR) vilket innebär att både flyg- och sjötrafik tvingas omdirigeras. Men vad innebär övningen och varför genomförs den? En svensk fd underrättelseofficer svarar.

Övningen genomfors på sammanlagt tre övningsområden i Östersjön, varav ett av dem ligger nära Sverige, och de två andra ligger nord och nordväst om Kaliningrad mycket nära polska gränsen. Varför har Ryssland valt dessa tre områden?

- Man vill projicera makt och påverkan på NATO, Finland och Sverige, sannolikt som en följd av diplomatutvisningen. Man vill att NATO såväl som de neutrala länderna i dess närhet ska förhålla sig till Ryssland som en stark makt som förtjänar respekt och fruktan. Man har som världen största land obegränsat med mark, luft och vatten att öva på inom sina territorialgränser. Men att flytta fram, visserligen på internationellt vatten, men så nära annan statsgräns, är inte till för att öva utan för att hota. Det är i sig oerhört provokativt och hade det varit tvärtom så hade ryssarna meddelat att det varit oacceptabelt.

Skulle Ryssland med sin militärmakt kunna stänga av Östersjöns södra del och hindra flyg att ta sig fram? 

- Ja, hela ryska konceptet går i nuläget ut på vad som kallas A2/AD (Anti-Access / Area Denial), vilket blir till en bubbla eller zon där man kontrollerar mark, luft och vatten inom densamma. Det innebär att ingen som inte har tillstånd att vara där ska få finnas där. Dessa bubblor finns i förhållande till Sveriges närområde kring Murmansk, St Petersburg och Kaliningrad. Men zonerna kan också expanderas i omfattning genom att skicka ut flottstyrkor som kan expandera zonernas räckvidd.

Är det klart vad Ryssland kommer att öva?

- Ryssarna vad vi kan se i dag kommer sannolikt att liksom som under ryska påsken öva insats av precisionsledda vapensystem mot exempelvis svenska högvärdiga mål. Exempelvis F17, P4 och marinbasen i Karlskrona. Dels övar man kontinuerligt sina offensiva förband med fallskärmsjägare, marininfanteri mm. Ryssarna övar väldigt sällan defensivt. Historien har lärt dem att det är bättre att strida på annan nations mark än sin egen.

Är det vanligt att Ryssland genomför övningar av det här slaget?

- Ryssarna flyttar ständigt fram normalbilden för sin övningsverksamhet. Man har sett en allt ökande övning av så kallade snap drills (oförberedda övningar) som inte meddelas i förväg till länderna i närområdet. Genom att förskjuta normalbilden så vaggas länderna i närområdet in i en falsk trygghet. Och risken är att om Ryssland bestämmer sig för att agera offensivt en dag så kan de göra det just ur en övningsgruppering, att likna med egyptiernas anfall mot Israel under Yom kippur, 1973.

Vilka risker finns med övningen?

- Utöver risken att anfall kommer ur en övningsgruppering, så finns risken att en oplanerad incident uppstår. I Ukraina sköts av misstag ett ryskt passagerarplan ner 2001 under en luftvärnsövning när en luftvärnsrobot av misstag eller på grund av tekniskt fel låste på passagerarplanet. Eller då signalspaningsflyg är i luften från Sverige eller något NATO-land och en kollision uppstår. Om en rysk robot havererar och faller ner på oplanerad plats. När tonläget redan är högt kan sådana incidenter vara mycket farliga.

Om vi blickar tillbaka några år, har den ryska militära aktiviteten i och kring Östersjön ökat?

- Tveklöst ja.

Hur är Sveriges militära hållning under den ryska övningen?

- Det ska jag inte gå in på, men jag önskar att den vore starkare och tydligare.

Hur ser omvärlden på övningen?

- Som Trotskij sa, ’Du kanske inte är intresserad av krig, men kriget kan vara intresserat av dig.’


För vidare läsning:

A2/AD:https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

Egyptens anfall ur övningsgruppering sidan 10:http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/a348901.pdf

Nedskjutningen av Siberia Airlines 2001:https://en.wikipedia.org/wiki/Siberia_Airlines_Flight_1812

Filmhistorien är här och nu

Vi lever i en kulturell period där vi kan se filmer från 1930-talet, lyssna på skivor från 60-talet och se om tv-serier från vår barndom - men ändå tycks vi fast i vår egen tid.
Det förvånar mig ofta hur få som är intresserad av annat än det som finns framför dem i videohyllan eller som surrar på topplistan på P3.


Film-, tv- och musikhistorien ligger där öppen att erövra om och om igen, för var och en. Men det kan vara svårt att hitta en ingång - var ska man börja? Här nedan skriver jag om film från förr - som hade bättre manus, roligare intriger, bättre regi, coolare skådespelare och mer genuin sensmoral än i dag.

Man bör se en film av Billy Wilder.
Sunset Boulevard (1950) om en fd filmstjärna snärjer en ung arbetslös manusförfattare och de planerar hennes återtåg som pånyttfödd stjärna i en Hollywood som hellre väljer nytt än återanvänder gammalt. Ren magi, inte minst eftersom stumfilmsaktrisen spelas av Gloria Swanson - som själv var stjärna under stumfilmstiden. Håll dessutom ögonen öppna för flera andra fd stumfilmsstjärnor i filmen, som redan under 50-talet var närmast borglömda.
Eller varför inte Wilders The Apartment (1960) om en hunsad kontorsarbetare i New York, vars lägenhet används av hans chefer för att förföra sekreterarna på jobbet.

Man måste se en film med Cary Grant.
De flesta gör misstaget att välja någon av Grants 50-talsfilmer, och javisst där finns flera pärlor. Men det är 30-talets och det tidiga 40-talets Cary Grant som får den mest luttrade att dra på smilbanden. Ingen kan snubbla så elegant som Cary Grant - för att i nästa stund ledigt öppna champagneflaskan. Se Holiday (1938) eller The Philadelphia Story (1940) där Grant spelar mot Katharine Hepburn - kärlek och personkemi som Hollywood i dag inte ens kan drömma om i sina mest hypade romantiska komedier.

Man ska se en film av Ernst Lubitsch.
Den mest begåvade regissören. För den som uppskattar finurligheter, storstadselegans, luriga intriger och en dialog som kräver lite mer av betraktaren. Se Trouble in Paradise (1932) eller The shop around the corner (1940) - som förövrigt är den överlägsna förlagan till You've got Mail (1998) med Tom Hanks och Meg Ryan. Lubitsch har förmågan att i varje film överraska. Det går aldrig att räkna ut hur det ska gå.

Man är rent ut sagt ovanligt dum om man inte ser en film med Gary Cooper.
Få skådespelare från Hollywoods "golden era" är i dag så bortglömda som Cooper. Ingen aktör var lika snygg, populär och hade samma chosefria framtoning. Den som inte har sett Mr Deeds goes to Town (1936) och Meet John Doe (1941) - båda regisserade av Frank Capra - kan inte kalla sig filmintresserad. Här fångas det moderna amerikanska samhällets fällor och öppningar.

Det är ovanligt trist att inte se en film med Marlene Dietrich.
När Marlene Dietrich kom till Hollywood i sällskap med den tyske regissören Josef von Sternberg tog hon filmbranschen med storm. Ingen hade tidigare varit så kylig och tuff och samtidigt så omöjlig att slita blicken ifrån. När hon i von Sternbergs Morocco (1930) som nattklubbssångerska kysser en kvinna i publiken stod tiden still. Ingen kunde rå på Dietrich. Under några år var hon störst och gjorde vad hon ville.

Gör dig själv en tjänst - se en film med Ingrid Bergman.
Ingen är så äkta som Ingrid Bergman. Kontrasten mot hennes amerikanska kollegor är påtaglig. Och hon är dessutom både "vanlig" och cool. Se henne i Alfred Hitchcocks Spellbound (1945) som suspekt psykoanalytiker mot Gregory Peck. Eller i den stora klassikern Casablanca (1942) mot Humphrey Bogart.

Det fantastiska i sammanhanget är att film från den här tiden inte helt är från en svunnen tid - den finns här och nu, bara vi vill. DVD-filmer går att hitta på flera olika sajter som t ex Amazon. Ödsla inte tid på alla de urbota tråkiga dussinfilmer som spottas fram från Hollywood och går i repris på TV3. Gör livet lite roligare - se bra film.

Återkommer vissa personlighetsdrag?

Visst skulle man kunna tro att särskilda egenskaper hos en person skulle kunna leda till mer eller mindre lämplighet för ett visst arbete. Jag har lite i förbifarten försökt klura ut om vissa personlighetsdrag hos läkare liksom återkommer på de olika klinikerna. Men min "studie" är knappast entydig.

Den allra mest anmärkningsvärda myten som år efter år återkommer i, får man nog konstatera, rätt larviga artiklar är att många kirurger är psykopater. Googla på psykopat och kirurg, se själv hur ofta detta upprepas.

Det tar nog förvisso en liten stund innan det går att avkoda huruvida en person är psykopat eller ej, de psykopatiska, härskardrivna dragen lär väl inte komma fram om inte personen i fråga utmanas eller i varje fall känner sig utmanad.

Jag har inte sett några kirurger som jag misstänker är psykopater, däremot undrar jag var myten kommer ifrån. Är det något som utmärker kirurger är det att de gärna är just kirurger, det vill säga att vara kirurg är något hedersamt och något att vara stolt över. Svårt att säga emot, kan jag tycka. Kommer det till kritan är en kirurg mycket välbehövlig. För någon gång övergår magvärken i något verkligt akut - och då kan det röra sig om en inflammerad blindtarm. Den ska bort. Där och då räddar kirurgen ditt liv, om denne gör ett bra jobb.

Kirurgi fascinerar - det gäller att vara beslutskompetent, men inte bara visavi "nu ska det skäras", utan det är lika viktigt att kunna vänta, se hur saker utvecklar sig. Att skära i någon medför alltid infektions- och blödningsrisk.

En av de saker som har varit spännande under termin sju i Sundsvall är att ha fått vara med under ingrepp och assistera, lägga ett snitt, assistera och sy. Utmanande och svettigt till en början, men det var förvånansvärt hur snabbt jag vande mig vid att stå vid ett öppet sår klädd i sterila kläder från topp till tå. Samtidigt piper apparterna som monitorerar hjärta och andning. Sjuksyrrorna rör sig fram och tillbaka i salen, hämtar instrument och kompresser.

---

En annan kategori läkare jag har stött på den här terminen är anestesiologerna - eller narkosläkarna som de ofta kallas.

Det har varit särskilt spännande att vara med dem då min far är pensionerad narkosläkare. Äntligen har jag fått insyn i den arbetslunk han hade under alla år.

Det enda negativa var att placeringen var så kort: knappt två veckor. Här hade jag önska mer tid.

Det var också en placering där mycket praktiska moment genomfördes. Jag har övat på att hålla fria luftvägar, hålla mask och sug och att sätta nål, med mera.

Åtminstone för mig är placeringarna där jag får göra mycket, ha tät patientkontakt de roligaste. Men mycket av tiden som läkare går till både analys och administration. Exakt hur mycket som går till administration finns det anledning att återkomma till.

Anestesiologerna tenderar att ha rätt låg puls under en vissa delsträckor för att plötsligt behöva springa genom halva sjukhuset för att reda upp en knepig situation. Narkosläkarnas primära arbetsplats är på operationssal (eller däromkring) och på intensivvårdsavdelningen, där läkartätheten per patient är tämligen hög. Där är patienterna mycket sjuka och kräver både tung omvårdnad och avancerad vård i form med t ex respirator.

Narkosläkaren måste således fungera under perioder med både lågintensiva insatser och plötsliga högintensiva insatser.

En spännande utmaning, som helt klar lockar.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar