Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Sverige ger upp!

I skriften Om kriget kommer, först producerad av Försvarsstaben 1943, står det bl a så här:

"Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Flera uppdaterade utgåvor gavs ut under åren.

---

Om den senaste tidens nyheter om icke-satsningarna på det svenska försvaret skulle sammanfattas i en ny broschyr från Försvaret skulle det kunna se ut så här:

 

Sverige vill inte försvara sig, kan inte försvara sig, och skall inte försvara sig! Vi ger upp! Varje meddelande om ett dugligt och fungerande försvar är falskt!

 

---

Det är ett vidunderligt understatement att säga att den svenska Försvarsmakten under kalla kriget är blott ett minne.

---

Svenska politiker har aktivt och med hårt arbete gjort allt som står i deras makt för att utarma, nedmontera och destruera den svenska försvarsmakten.

---

Det som en gång var folkförankrat i vilja och numerär har omvandlats till ett särintresse för de få.

---

 

När rapporterna i mars kom om att försvarsberedningen sprack pga osämja kring finansieringen var det många som höjde på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt, vill inte politikerna satsa på Försvarsmakten trots att utredningen pekar på ett behov?

För egen del var jag inte förvånad. Dessutom hade satsningen gett långt ifrån ett fullt funktionsdugligt försvar om kriget skulle komma.

---

En tid efter utredningen och den spruckna försvarsberedningen kom så några bud, jo det skulle bli en liten satsning ändå. Flera partier enades, men det är ju så mycket som kostar, mumlades det från finansdepartementet.

Nåväl. För just Försvarsmakten behöver vi nu således höja skatten. Inte för allt det där andra som kostar. Men för försvaret. Ack och ve. Suck och stön. Lät det från finansen.

---

Så skatten höjs. S, MP, L och C tittar förnöjt på.

Men så kom då beskedet. Nja, det blir inte så stor höjning som vi sa. Vi har förvisso höjt skatten, men det hela är inte uppräknat som det ska och det hela innebär en sisådär fyra miljarder mindre till Försvaret än vi sagt och planerat.

S, MP, L och C nickar vidare. Förnöjt. Med ny höjd skatt. Utan dugligt försvar.

Kort sagt: Sverige ger upp!

Är du överviktig?

Frågan kan naturligtvis te sig provokativ – vadå överviktig?

För egen del bryr jag mig inte det minsta om vad någon annan väger eller hur någons tröja sitter över magen. Den egna vikten är en privat angelägenhet och angår absolut ingen annan. Man bestämmer över sin egen kropp och man har ingen skyldighet att vara smal, lagom, smärt, slank eller vad man nu kallar det.

Personligen anser jag att man överhuvudtaget inte ska kommentera någon annans vikt, så vida man inte arbetar inom vården med övervikts/underviktsproblematik.

Men. Det finns aspekter av vikten som gemene man kan ha en viss fördel av att känna till.

Så här är det nämligen: Övervikt är inte en sjukdom, men övervikt bedöms som risk för annan sjukdom, framförallt kardiovaskulära sjukdomar och diabetes – det vill säga, är du överviktig är risken större att du får en kardiovaskulär sjukdom (t ex hjärtinfarkt) eller diabetes, än om du inte är överviktig.

Fetma däremot klassas som en sjukdom: Personer med fetma löper en ökad risk att dö i förtid, framförallt på grund av kardiovaskulär sjukdom.

Ett enkelt sätt att få en bild av sin vikt är genom att beräkna BMI – body mass index, vilket är enkelt att räkna ut för alla som vet sin vikt och längd.

Exempel: Du väger 75 kg och är 1,70 cm lång.
75/(1,7 x 1,7) = 25,95 = BMI 26.

BMI Klassifikation
< 18,5 Undervikt
18,5 – 24,9 Normalvikt
25,0 – 29,9 Övervikt
30,0 – 34,9 Fetma
35,0 – 39,9 Svår fetma
> 40 Extrem fetma

Således: Har du BMI 26 klassas du som överviktig enligt denna modell.

Men observera att BMI-värdet inte tar hänsyn till hur din kropp faktiskt ser ut eller vilken fördelning du har av t ex fett och muskler. Du kan därför ha en solid vältränad kropp med vältonade muskler och inte någon anmärkningsvärd andel fett på kroppen och alltså ändå ha BMI 26.

I ett sådant fall finns naturligtvis ingen anledning till oro. Sunt förnuft råder och du har till följd av din vikt ingen ökad risk för varken kardiovaskulär sjukdom eller diabetes.

Men är du normalbyggd med en begynnande kula på magen kan BMI vara en start för att få en bild av sin egen vikt. Sedan finns andra sätt att mäta och skapa sig en förståelse för sin vikt – och inte minst sin allmänkondition. Bukomfång är ett sådant mått, det används för att skatta risken för metabola sjukdomar. Forskning visar nämligen att bukfett är mer associerat med högt blodtryck, sämre blodfetter, etcetera.

Många upplever sig ha problem med vikten – och för dem som är överviktiga men i övrigt friska och som klurar på vad man kan göra åt saken finns egentligen bara en sann formel: Ät så mycket du gör av med. Då håller du vikten. Ät mindre och gå ned, ät mer och ….

Provocerande enkelt? Nja. Det är kanske inte så lätt som det låter.

 

Men hur gör man då för att äta så mycket som kroppen behöver och inte mer än det?

Alla som någon gång testat en diet, det vill säga aktivt har försökt gå ned i vikt genom att följa ett visst program om hur man ska äta för att förlora några kilon, vet att det inte är lätt.

Men vill man verkligen gå ned och inte bara hålla på och älta det hela så får man väl hitta en lösning som fungerar.

Vartannat år anstränger jag mig för att gå ned några kilon. Saken är den att jag har hittat en lösning för att få mina "extrakilon" att liksom försvinna, och jag delar gärna denna erfarenhet. Jag lovar, är du frisk, kan du riskfritt göra som jag – och förmodligen också uppnå samma resultat: du blir av med några kilon. Men visst kan det vara så att den diet jag följer kanske inte passar just dig.

För mig, som för så många andra, handlar det framförallt om att hitta en lösning som å ena sidan fungerar (kilona ska bort) och å den andra som är mentalt hanterbar: Jag kan inte gå omkring hungrig hela dagarna under en månad.

Det som fungerar för mig är en 30-dagars diet, en så kallad GI-diet: Jag äter allt jag vill utom ”snabba” kolhydrater som pasta, ris och potatis. Godis, kakor, glass är naturligtvis uteslutet.

Det PR-maskineri som omgärdas av denna modell (för många kokböcker och livsstilscoacher lever gott på att sälja recept och idéer kring dieten) betonar att blodsockret stiger snabbt efter en portion pasta, men långsammare efter säg en portion lax med bara grönsaker till. Än sen? Jo, ju snabbare blodsockret stiger initialt desto snabbare sjunker det – och sjunker blodsockret hastigt blir du sugen på något som ska få upp blodsockret igen, som en mockalatte med chokladsirap och extra grädde med strössel.

Med ett mer stabilt blodsocker håller sig hungern i schack och är du dessutom mentalt inställd på att inte småäta, unna dig något riktigt gott eller bara få i dig en vanlig torsdagspizza – ja då kanske du känner dig nöjd med en maträtt utan ”snabba” kolhydrater.

Det som faktiskt händer då, under, säg en 30-dagars period, är att du får i dig färre kalorier: Du äter mindre. Och det är lättare att äta mindre om blodsockret är stabilt, lagom. Då har du inget starkt incitament att stoppa i dig något.

Kanske skulle du gå ned lika mycket i vikt av att äta marabous helnöt i stället för kokta grönsaker och stekt abborre under 30 dagar – om den totala energimängden är densamma. Skillnaden kanske bara skulle vara att du var mer hungrig hela tiden (kraftigt svängande blodsocker). Dessutom skulle du, förstås, få i dig avsevärt mycket mindre vitaminer och annat.

Nu ska jag erkänna att dieten blir rätt torftig och däri ligger nog en del av dietens framgång: Det är rätt trist att äta entrecote och vaxbönor – utan råstekt potatis. Det är inte alls kul att äta chorizo och paprika – utan korvbröd, senap och ketchup. Tänk dig en hamburgare – utan bröd och pommes. Blä.

Ja, dieten inkluderar ett visst mått av matleda. Du tröttnar på att äta en massa kolhydratfattig mat – du äter mindre och får i dig färre kalorier. Du går ned i vikt.

En klar nackdel med GI-dieten är att du blir mindre snabb i steget och mer seg i allmänhet under själva dietperioden. Kolhydrater är bränsle – inte minst för hjärnan.

Sen är det, naturligtvis, helt upp till var och en om man vill ha en torftig månad vartannat år – eller inte.

För egen del är ekvationen enkel: Min diet är ett stålbad, ett sätt att visa för mig själv att jag har disciplinen och dessutom går jag ju under en dietmånad ned fyra, fem kilo. Efter dieten är jag riktigt nöjd och dessutom lättare, vilket förenklar – jag kan njuta stort av joggingturer. Varje steg blir skönare och kläderna sitter bättre.

Det finns en massa olika dieter, testa någon som fungerar som dig, som får dig att må bra. Eller låt bli, var nöjd med hur du ser ut.

Norsk spionhistoria - svensk parallell

Det var i början av december förra året som den norske förre gränsinspektören Frode Berg greps i Moskva. Han misstänks för spionage mot Ryssland på uppdrag av den norska underrättelsetjänsten och den norska staten. Frode Berg riskerar 20 års fängelse.

Den information som till en början kom ut var rätt knapphändig. Det som framkom i rapporteringen var att Berg hade fått pengar av personer i Norge för att förmedla dem till någon i Ryssland. Berg sa efter gripandet att han kände sig lurad och att han var fångad i en fälla.

- Det är overkligt, jag beskylls för något jag inte har gjort, sa han till norska TV2.

När han greps hade han 3000 euro på sig och den ryska säkerhetstjänsten FSB misstänker att pengarna skulle ges till en person mot information om atomubåtar i den ryska Nordflottan.

I samma veva häktades den ryske medborgaren Aleksej Zjitnjuk för att ha överlämnat dokument till Frode Berg. Zjitnjuk är misstänkt för landsförräderi.

 

I går kom nyheten att Frode Berg erkänner att han agerat kurir för den norska militära underrättelsetjänsten upprepade gånger – men att han nekar till de anklagelser som riktats mot honom. Berg ska ha berättat om de personer i Norge som bett honom ta med pengar till Moskva och att han är säker på att den man han mötte i Oslo i höstas arbetade för underrättelsetjänsten. Han ska vidare ha sagt att eftersom han inte riktigt förstod vad arbetet gick ut på. Därför nekar han till anklagelserna om spioneri mot Ryssland.

Bergs norske advokat Brynjulf Risnes berättar att Berg känner sig sviken av norska myndigheter, att han trott att de skulle ställa upp för honom, och att han varken förstod omfattningen av det han blivit involverad i eller hur farligt det kunde bli.

Frode Berg sitter i Lefortovo-fängelset, ett högsäkerhetsfängelse som FSB använder sig av.

Den norska underrättelsetjänsten har inte kommenterat ärendet – och kommer högst sannolikt inte heller att göra det framgent. Varken Försvarsdepartementet eller UD har offentligt kommenterat saken.

Uppståndelsen i Norge är naturligtvis stor, ingen norsk medborgare har dömts för spioneri i Ryssland sedan andra världskriget. Kommer Frode Berg att bli den förste? Kan 62-årige Berg vänta sig 20 år i fängelse för spioneri mot Ryssland?

Om Frode Berg verkligen har gått den norska militära underrättelsetjänstens ärenden är det svårt att med säkerhet säga något om, men mycket tycks tala för det utifrån vad som har kommit fram. Den metod som beskrivs, att använda sig av personer som reser till Ryssland av privata eller affärsmässiga skäl och ombeds förmedla information är en dokumenterad underrättelsemetod, även i svensk underrättelsehistoria.

I norsk media har den fd underrättelsechefen Ola Kaldager kommenterat saken. Han tror att Bergs historia mycket väl kan vara sann och att denne nog inte nämnt underrättelsetjänsten om den inte hade varit involverad. Men han tycker att det är amatörmässigt av underrättelsetjänsten att använda sig av en tidigare gränsinspektör.

- Det verkar väldigt speciellt att rekrytera en som har haft det jobbet. I Ryssland är gränsinspektörer KGB-folk. De tar det nog för givet att det är detsamma i Norge. Därför är konstigt att välja en sådan person, säger Kaldager till Dagbladet.

I en ledare i norska Dagavisen bekymrar sig ledarredaktionen över det som har hänt och angriper även den personbaserade inhämtningsmetod som är en av kärnverksamheterna för underrättelsetjänsten: ”I vår digitaliserte tid trodde vi det skjedde uten bruk av pensjonister med penger i veska og brev som skal overleveres spionkontakter. Det minner mer om en spionroman fra 1960- tallet av John le Carré, enn om moderne etterretning.”

Valet av Frode Berg, om det nu stämmer att denne arbetat på uppdrag från underrättelsetjänsten, kan naturligtvis bedömas som onödigt vågat – men det är å andra sidan lätt att vara efterklok (han är ju gripen). Men att nutida underrättelsetjänster inte skulle arbeta med personbaserad inhämtning (HUMINT) – utan bara inhämta information genom signalspaning och de områden som faller under denna, är fel. Mellanmänskliga kontakter kommer alltid vara en viktig del av underrättelsearbetet.

Kommer då Frode Berg att bli dömd? Det går dock inte förutspå utfallet. Skulle FSB skulle spela så högt att de inte har på fötterna? Om Berg blir dömd, är frågan om han blir fångutväxlad mot någon dömd rysk spion i väst. Detta hände med viss regelbundenhet under kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen. Eller kanske gör Norge någon eftergift gentemot Ryssland och Berg släpps hem.

En svensk parallell. 1996 greps en svensk ingenjör i Ryssland. Han var vid den här tiden anställd på för företaget Celsius och hade där insyn i militära projekt. Mannen var tidigare kopplad till Försvarets forskningsanstalt (FOA) - och läste ryska på fritiden. Efter att ha träffat två killar som också läste ryska och bett honom ta med pengar och ett brev till en kille i Ryssland åkte han över till S:t Petersburg. När han överlämnade pengarna till en man fick han en rysk docka tillbaka med en filmrulle i.

Plötsligt stormar FSB in och griper den svenske ingenjören som omedelbart förhörs i ett ökänt hus ägt av säkerhetstjänsten.

Efter förhöret och anklagelser om att han arbetade för svensk marin underrättelsetjänst, utvisades mannen ur landet. Ingenjören har allt sedan detta nekat till att denne hade någon koppling till svensk underrättelsetjänst.

Men andra har skvallrat. Den svenske politikern (M) Rolf Dahlberg som vid tiden satt i Försvarets underrättelsenämnd fick i TV4 ur sig att den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste del, Kontoret för särskild inhämtning (KSI) låg bakom – att ingenjören hade varit en kurir. Rolf Dahlberg avgick sedan. Uppgifter av detta slag är ytterst hemliga.

Varför släpptes då ingenjören? Det är oklart. Men hem kom han – utan rättegång. Efter en del efterforskningar kan jag konstatera att mannen i dag lever utomlands.

Men vad blir Frode Bergs öde? 

Vägen från studier till konstliv

Som ung humaniorastudent var det svårt att få kontakt med världen utanför universitet.

Den som läser konsthistoria, estetik – vilka var de ämnen – jag läste dubbelt under några år i början av 00-talet får en knapphändig inblick i samtiden. Så var det i alla fall när jag läste. Och jag tror att mycket lite har ändrats, även om jag inte är säker.

Jag for mellan Uppsala (där jag läste estetik) och Stockholm (där jag bodde och läste konsthistoria) för att hinna med alla föreläsningar och seminarier.

Att läsa dubbelt inom humaniora, dvs två kurser parallellt, är nog i regel inget större problem för någon som är genuint intresserad av ämnena och verkligen lägger tid på att studera.
Men visst kunde det bli stressigt.

Så som kurserna var upplagda började vi under antiken och tragglade oss framåt linjärt och slutade kanske någon gång på slutet av 1970-talet, ty därefter fanns inga etablerade översiktsböcker.
Det som hände på konstmuseer och konstgallerier var något som inte nämndes överhuvudtaget. Informationsinhämtningen därom fick man sköta bäst man ville.

Men det fanns en fristående kurs som avvek: Filosofisk estetik, vid Stockholms universitet, initierad av filosofen, konstkritikern Lars O Ericsson.

Här låg fokus varje termin på att å ena sidan avhandla grundläggande estetiska/konstteoretiska begrepp och å den andra på att, vid varje termin ta upp ett nytt, samtidsfokuserat ämne

Jag gick kursen tre gånger – även om jag bara kunde få betyg en gång.

När jag gick kursen hade jag en avklarad magisterkurs i konsthistoria och var minst kandidat i estetik. Jag var svulten på samtidskonst – som alltså mer eller mindre hade varit helt frånvarande i min utbildning.
Jag gick nog kursen 2003 och terminens ämne var relationell konst, som hade varit aktuellt sedan mitten av 90-talet (även om jag inte hade den blekaste aning om det då).

De konstnärer som arbetar ”relationellt” ruckar på den traditionella distinktionen mellan konst och verklighet. Konst återfinns vanligen som en målning på väggen eller åtminstone som ett välavgränsat objekt i en konsthall.

Men de relationella konstnärerna tog plats i vardagslivet, på gator och torg, gjorde interventioner i verkligheten, använde vanliga objekt, modifierade saker eller upplevelser – och möjliggjorde på så vis att vi, betraktaren, vardagsflanören, den stressade arbetaren, kunde se verkligheten på ett nytt sätt och i bästa fall fundera över sin och andras roll i den. Deras konst var långt ifrån kommersiell – hur säljer man ett verk som bygger på att konstnären interagerar med vanligt folk på gatan?

De tre konstnärer som Lars O Ericsson bjöd in för att berätta om sin konst kom att betyda mycket för mig under många år. (Bara att bjuda in konstnärer var något universitetslärarna annars aldrig gjorde).

Konstnärerna var: Elin Wikström, Dorinel Marc och Stig Sjölund.

Jag befann mig i en tid där jag försökte att åtminstone få en fot ut från universitetet (även om jag hade doktorandambitioner) och intervjuade eller skrev om de tre konstnärerna i olika sammanhang – studenttidningar, internetsajter – och den blogg jag drev med en god vän.

Men det var Stig Sjölund som kom att betyda mest för mig – vi blev goda vänner. Och var nära under många år. Jag minns första gången han frågade om jag ville följa med till ett konstgalleri. Vi gick till Galleri Brännström & Stene på Liljeholmen och där öppnade sig en helt ny värld för mig. Här kunde jag prata med gallerister, konstnärer och kritiker på riktigt för första gången. Att jag fick följa med i taxin till en cool krog på middag sedan var liksom ofattbart spännande.

Utan den introduktion jag fick av Stig hade jag aldrig börjat skriva om konst på ett mer professionellt sätt. Jag fick möjlighet att bidra i den kortvariga internetbaserade tidskriften NU-e genom att jag hade träffat de två konstkritiker som drev den, John Peter Nilsson (numera chef för Moderna Museet Malmö) och Milou Allerholm (Dagens Nyheter).

Det specialarbete vi skulle skriva under Filosofisk estetik inriktade jag på Stig Sjölunds nya utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum, och jag fick med andra ord en enastående inblick i hur han arbetade gentemot konstmuseet.

Under många år umgicks vi tätt, jag och Stig. Ibland träffade jag hans vänner, men ofta satt vi hemma hos honom eller hos mig, och bara pratade. Ofta började vi beta av olika konstgrejer, men snabbt började vi prata om annat, so film eller annat som spelade roll för oss. Ibland gick vi ut och käkade – och ofta gick vi på bio.

Vi hade rolig grej för oss, vi försökte se så många filmer som möjligt under en enda dag – och varje gång försökte vi toppa vår tidigare insats. Det blev fyra, fem, sex – sju filmer på en dag. Vi var helt slut när dagen var slut framåt ett på natten…

Stig var också så otroligt generös. Jag har än i dag flera mindre konstverk av honom. En dag sa Stig:

- Jag har tröttnat på min liggstol, min Le Corbusier. Vill du ha den?

Det var svårt att ta in. Vi talar om Le Corbusiers LC4 Chaise Lounge, ritad ursprungligen 1928. Den blev min – bara jag kom och hämtade den. I dag står den i vårt lilla bibliotek.

Det roliga med Stig var att han var så speciell – men ändå så vanlig. En otroligt skön kille, skulle man kunna säga lite förenklat.
Stig Sjölund är och var min favoritkonstnär, inte minst för hans så många olika sätt att göra konst på. Jag tycker helt ärligt att Stig är bäst. Och grymt underskattad. Här är mitt favoritverk av honom, där män klädda i kvinnokläder tar hand om bilparkeringen på bomässan i Malmö 2001.

Jag skriver om Stig i dåtid, för faktum är att vi inte har någon kontakt i dag. Så är livet ibland, men de åren när vi hade nära kontakt förblir mycket betydelsefulla för mig. Jag är glad för den tiden och det är bra så.

Angående Lars O Ericsson. Jag blev senare redaktör för den bok där jag gjorde ett urval av hans konstkritiska texter. Vilken ära. Lars O är nog den ende sanne konstkritiker Sverige har haft sedan mitten av 1980-talet fram till i dag.

Kan du erkänna hur mycket du dricker?

Givet att du är vuxen, frisk och gör valet att dricka alkohol - hur mycket bör du dricka? Och gör det egentligen någon skillnad om du dricker vin, öl eller sprit?

För egen del kan jag gott bekänna att jag dricker alkohol då och då sedan den dagen jag tog studenten för 20 år sedan.

Förutom någon vecka i början av studietiden i Uppsala har jag nog aldrig druckit mer än det som rekommenderas.

Jag tillhör dem som gärna tar en öl eller två i goda vänners lag eller gör en cocktail under helgen. Mer än så blir det mycket sällan, jag dricker med andra ord måttligt. Men jag kan njuta av alkohol - en riktigt kall öl på verandan en stekhet sommardag, ett glas vin till maten ibland eller en riktigt välbalanserad cocktail en uppsluppen lördagkväll. Toppen, tycker jag.

 

Jag såg aldrig mina föräldrar dricka alkhol när jag var barn - det fanns ingen alkohol hemma då. Och jag själv kände inget sug alls under gymnasiet när många ändå drack rätt mycket, vill jag minnas.

Just den delen av svensk alkoholkultur har jag väldigt svårt att förstå. Minderåriga får inte köpa alkohol - de ska inte dricka, det är direkt skadligt; det är svårt att veta hur mycket man tål eller vilka sidor som kommer fram hos sig själv eller sina vänner. Men ändå dricker en del barn stora mängder alkohol - jag förstår det bara inte. Föräldrar antingen ser det inte (tveksamt!) eller bryr sig inte (mer sannolikt). Alla föräldrar har kanske inte heller förmågan eller inflytandet att sätta gränser kring alkohol. Jag tycker, helt ärligt, att denna problematik är mycket ledsam.

Jag minns vänner från tonåren som absolut inte kunde hantera alkohol, drack ofta, drack för mycket, blev radikalt personlighetsförändrade - och jag vet också att för vissa har problematiken bitit sig kvar.

 

Förutom att något glas vin kan göra dig trött och okoncentrerad - och en direkt livsfara i trafiken - är ett större alkoholintag associerat med för tidig död, högt blodtryck, leversjukdomar etcetera, samt generell missbruksproblematik som innebär att det kan vara svårt att behålla jobb, ha en familj, med mera.

Dessutom finns kring alkohol och särskilt överintag av alkohol en skamproblematik. Det kan således vara svårt att erkänna sitt alkholintag och då också att göra något åt det, om så behövs. En bra hälsocentral med engagerade läkare har verktyg att hantera denna sida av problematiken.

 

Men hur mycket kan du då dricka innan alkoholintaget bedöms som ett riskbruk och är associerat med fysisk eller psykisk ohälsa?

Risknivåer för alkohol (standardglas/vecka) Källa: Folkhälsomyndigheten.

Ett standardglas motsvarar 12 g alkohol. Denna mängd alkohol finns i ett glas (15 cl) vin, en flaska (33 cl) starköl (5 %) eller 4 cl starksprit.

  • Kvinna: 9 standardglas/vecka = 2 flaskor vin eller 10 flaskor starköl/vecka eller 40 cl stark­sprit/vecka

  • Man: 14 standardglas/vecka = 3 flaskor vin eller 15 flaskor starköl/vecka eller 60 cl starksprit/vecka

Som riskkonsumtion/riskbruk räknas också all konsumtion motsvarande 5 (män) respektive 4 (kvinnor) standardglas vid ett enda avgränsat tillfälle ("intensivkonsumtion").

Under graviditet är det okänt ifall en liten mängd alkohol kan intas utan risk för fostret, varför rekommendationen är att helt avstå från alkohol.

På ett individuellt plan kan det vara förenat med hälsofara att dricka mindre än dessa gränsvärden. Lyssna på din kropp.

Nyligen har forskning kring alkoholkonsumtion uppmärksammats som säger att dessa gränsvärden är för höga, läs själv och gör en egen bedömning. Värderna ovan är hittills de som gäller från Folkhälsomyndigheten.

 

Det som kan vara svårt med alkoholintag är känslan eller bilden av proportioner. Det vill säga, en vecka har gått - hur mycket blev det sammantaget? Några folköl, ett glas vin och några drinkar? Hur mycket är det då?

Systembolaget har en enkel sammanställning om alkholmängden i olika drycker. Det kan vara lätt, tror jag, att inte tänka på att en starköl om 33 cl motsvarar samma alkholmängd som en folköl om 50 cl = cirka 4 cl 40% sprit.

Således. Dricker du tre folköl en kväll har du fått i dig cirka 12 cl starksprit. En mängd som de flesta ryggar tillbaka ifrån, skulle jag gissa. Tänk dig en megacocktail, "en tolva" på krogen...

 

Finns någon nytta med alkohol?

Om detta tvistas det, kan man väl ändå säga. Det finns studier som säger att det finns en skyddande effekt gentemot hjärtkärlsjukdomar och diabetes och att den uppnås vid mycket låg konsumtion: motsvarande under ett glas vin per dag för män i 70-årsåldern, och under ½ glas per dag för kvinnor i samma ålder. Men forskningen är inte entydig.

För personer under 40 år finns inget - absolut inget - som talar för att det finns några fördelar med att dricka alkohol alls utifrån ett hälsoperspektiv.

Observera. Det finns inga säkra belägg för att rekommendera alkohol som förebyggande behandling och inga belägg alls att rekommendera alkohol som medicin.

Transportstyrelsen. Kanske den största läckan någonsin

Transportstyrelsen. Ett aktivt arbete för outsourcing och mot rådande lagstiftning. Enorma skador för riket - men vilka blev följderna för de ansvariga?

 

Stig Bergling (gripen 1979)

Spioneriets omfattningen: Fortifikationskoden, den topphemliga förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Samt: den svenska kartläggningen av ryska diplomaternas aktiviteter i Sverige.

Stig Wennerström (gripen 1963)
Omfattningen: Wennerström lämnade bland annat ut hela det svenska försvarsupplägget under 1950-talet, inklusive projektet kring flygplanet Draken.

Transportstyrelsen-gate (uppdagades 2017 - ingen greps, inget åtal)
Omfattningen: Oöverskådligt stor, bland annat har skyddade identiteter inom både militär och polis röjts som bedöms ha lett till att de drabbade levde/lever under direkt hot om livet. Dessa verksamheter måste startas om helt från noll. Statens krypterade kommunikationssystem är röjt, likaså känslig information om broar, vägar, hamnar, tunnelbanor, företagshemligheter, samtliga adresser till civila piloter, inklusive de stridspiloter som också har civilt flygcertifikat. Och så vidare, med mera, etcetera.
---


Var då TpS-gate en spionskandal? Fanns det någon/några som aktivt arbetade för att sprida säkerhetsklassad information som föll under Säkerhetsskyddslagstiftningen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretess-lagen, och från myndighetens egen riktlinje om krav på informationssäkerhet, till främmande makt, icke-säkerhetsklassade organisationer, företag eller individer?

På den andra av de två frågorna är svaret: Absolut ja.

Allt som har framkommit pekar entydigt på att avstegen från lagstiftningen var aktiv och medveten. Trots upprepade möjligheter att stoppa outsourcingen av Transportstyrelsens databaser (det fanns skarpa protester internt) fortgick arbetet med att möjliggöra att icke-säkerhetsklassad personal i Östeuropa skulle få ta del av uppgifterna. Så ja. Det pågick ett persondrivet arbete för att sprida säkerhetsklassad information.

Tvivelsutan går det att dra slutsatsen att den skada Sverige har åsamkats av detta aktiva, medvetna arbete är synnerligen omfattande och således också mycket allvarlig för rikets säkerhet.

Utifrån ett internationellt säkerhetspolitiskt perspektiv har Sverige tappat ansiktet. Vi ska anta att vårt anseende i det här avseendet har sjunkit till botten.

Inrikespolitiskt leder skandalen till minskat förtroende hos medborgarna visavi myndighetssverige på ett i dag oöverskådligt sätt.

Visst kan TpS-gate liknas vid en spionskandal. Men här gjordes inget i det fördolda - även om mycket tyder på att regeringskansliet informerades sent. Men inget kopierades i smyg och gömdes för att sedan överlämnas under intrikata förhållanden på avtalad plats till en underrättelseofficer från främmande makt. Nej, i stället satt man på möten och talade om att göra avsteg från gällande lagar - att placera känslig information hos personer och företag man inte ens hade bedömt eller visste mycket om. Flera på Transportstyrelsen ifrågasatte idéerna – men deras oro togs inte på allvar.

Vad blev då följden av TpS-gate? Maria Ågren, generaldirektör för Transportstyrelsen, som var den drivande i arbetet med outsourcingen fick ett strafföreläggande på 70 000 kronor och omplacerades för annat arbeta på regeringskansliet. Avstegen som gjordes ledde med andra ord inte till åtal. Så här gick det till: Ågren får ett meddelande om det brott hon misstänks för, hon erkänner brottet, saken går inte till domstol, inget åtal väcks. Bötern betalas.

Vanligtvis förekommer strafföreläggande när det handlar om snatteri och trafikförseelser.

Aldrig tidigare har ett brott som skadar rikets säkerhet gett ett strafföreläggande.

Men Maria Ågren erkände alltså brott, även om hon nu har ändrat sig, det har framkommit att hon bara erkände för att slippa uppmärksamheten som en rättegång hade lett till.

Hon har vidare meddelat att hon vill ha tillbaka jobbet.

Den som vill fundera över vilka eventuella paragrafer i 19. kap. Om brott mot rikets säkerhet, som hade kunnat vara aktuella vid en bedömning som lett till åtal kan gå igenom paragraferna.

Det blev några smärre politiska följder. Inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) tvingades avgå efter att allianspartierna öppnat för misstroendeförklaring.

Men några långtgående följder för de två politikerna, som naturligtvis borde ha sett till att det fanns rutiner för att de omedelbart informerades om Transportstyrelsens avsteg då besluten togs - och innan besluten omsattes i handling, blev det egentligen inte.

Ygeman har fått den prestigefyllda uppgiften att vara gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen och har redan sagt att han är öppen att fortsätta som minister i en framtida regering. Anna Johansson är socialdemokraternas i Göteborgs förstanamn på riksdagslistan.

Så här ser det alltså ut i Sverige i dag när det kommer till de allra mest kritiska aspekterna av vår säkerhetspolitik.

Sammantaget rör det sig om en skandal, ett brott mot rikets säkerhet som kan jämföras med den skada våra gripna spioner har orsakat. Men några konsekvenser i paritet till denna omfattning går dock ej att spåra.

Läs denna artikel för en sammanfattning av förloppet.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar