Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Extremt kraftullt uttalande

USA kommer att förstöra förbjudna ryska robotsystem, innan de blir redo att användas, om inte Ryssland avslutar sitt robotprogram.

Det sa USA:s ambassadör till NATO Kay Bailey Hutchison i dag, enligt Reuters.

"Russia must halt its covert development of a banned cruise missile system or the United States will seek to destroy it before it becomes operational, Washington’s envoy to NATO said on Tuesday."

 

Det är naturligtvis lätt att föreställa sig att det hela snabbt går åt helt fel håll härifrån.

 

Nyheten uppmärksammades stort i säkerhetspolitiska kretsar, men har, vad jag har sett, ännu inte slagit igenom i svensk nyhetsrapportering.

 

Originalartikeln från Reuters är väl värd att läsa ty uttalandet är mycket kraftfullt och är ett stort avsteg från tidigare amerikanska policys kring den ryska utvecklingen av framförallt kärnvapenbärande medeldistansrobotar som är reglerat i det så kallade INF-avtalet.

INF-avtalet slöts 1987 och var en de viktiga nedrustningsavtalen i slutet av kalla kriget.

 

Det debatteras nu om vad Hutchison egentligen sa, citerade Reuters henne korrekt, och vad menade hon egentligen ...

Det enda vi vet med säkerhet i det här läget att citaten i artikeln står fast även efter en längre tids närvaro på nätet.

 

Om Estonikatastrofen skett i dag

För 24 år sedan i dag, 28 september, sjönk Estonia till botten i Östersjön.

852 personer dog, 501 var svenskar.

 

Endast 134 personer kunde räddas - 104 av dem tack vare de 26 helikoptrar som deltog i räddningsarbetet. Ytterligare 92 avlidna personer bärgades av helikoptrar.

Avgörande insatser gjordes med Försvarsmaktens helikoptrar. I dag är ingen av Försvarsmaktens helikoptrar allokerade för sjöräddning. Läs här för att i detalj ta del av de insatser som helikoptrarna genomförde. De finns inte ens kvar i organisationen i dag.

Sjöfartsverket har i dag fem platser för helikoptrar. Fem. Den som följer rapporteringen om dem vet att de ofta inte lyfter på grund av säkerhetsskäl (för besättning) vid oväder.

Vid ett tillfälle vägrade Sjöfartsverket lyfta för att hjälpa nödställd. Danska Försvarsmakten fick rycka in när Sverige sa nej.

 

Det är lätt att misstänka att en katastrof jämförbar med Estoniakatastrofen 1994 skulle sluta än sämre i dag.

Vem ska rädda de drabbade i dag, hur ska de gå till?

Varför tar inte Sveriges politiker denna fråga på allvar - ska vi inte ha någon beredskap värd namnet?

 

Alla som följt arbetet kring sommarens skogsbränder - och oljeläckan utanför Loftahammar - vet att till syvende och sist så ska Försvarsmakten inkallas. Någon måste göra jobbet - ring dem som ansvarar för territorialskyddet ...

Men det får följder. Läs HÄR.

---

PS. Min eget intresse för helikoptrar väcktes under värnplikten när jag fick följa med upp under mörkerflygning, i regn. Där satt jag med mörkerglasögon - grönt skimmer - och storögd.

 

 

TV-serien att se

Till min stora glädje såg jag i dag att John Le Carrés bok The Little Drummer Girl (1983) blir TV-serie, med premiär på BBC redan i år. Då är det en tidsfråga innan den dyker upp på svensk TV.

Boken är något av en udda fågel för Le Carré som i boken kommenterar uppgörelserna i Palestina-Israel-konflikten utifrån ett underrättelse/terrorist-perspektiv. Boken är mycket läsvärd, men avviker rätt mycket från de klassiska Le Carré-romanerna med George Smiley som anti-hjälte.

Redan 1984 kom en film som baseras på boken med Diane Keaton i rollen som Charlie, den idealistiske engelska vänstertjejen som på omvägar plötsligt ser sig arbeta för israelisk underrättelsetjänst. Filmen är inte dålig, men knappast något att rekommendera i dag till någon annan än den som har ett intresse för Le Carré.

I den nya TV-serien är det Florence Pugh, mest känd från Lady Macbeth (2016) som spelar rollen som Charlie. Alexander Skarsgård spelar rollen som Becker, den israeliske underrättelseofficeren som öppnar upp en ny värld för henne.

Boken gör sig, rent teoretiskt, mycket bättre som TV-serie än som en film på ett par timmar.

Le Carrés historier gör sig inte riktigt bra i kondenserad form, ty här finns nyanser som alltför lätt försvinner i ett kortare format. Ett undantag är filmen The Spy Who Came in from the Cold (1965) som bygger på boken med samma namn. Filmen är utmärkt och rekommenderas varmt.

 

Ett parallellspår i sammanhanget är svensk film och tv om spioner eller underrättelsetjänst. Här finns egentligen inget att hänga i granen. Jan Guillous böcker om Hamilton har jag inte läst (och är inte heller intresserad), däremot har jag sett flera av filmerna som baseras på några av böckerna.

Jag plågade mig bokstavligen igenom Hamilton - I nationens intresse (2011) med en vältränad Mikael Persbrant i rollen (den fanns på Netflix ett tag). En osedvanligt tråkig film utan varken finess och charm.

 

Jag gav spänningsförfattaren Anders Jallai en chans och har via ljudbok tagit mig igenom dennes två första romaner om den före detta underrättelseofficeren Anton Modin (Spionen på FRA och Landsförrädaren). Jallai är rätt smart ty denne kopplar sin huvudkaraktär till verkliga samtidshistoriska händelser, som ubåtskränkningar, Palmemordet, Stay behindrörelsen med mera.

Men någon John Le Carré är han inte. Men visst finns något där. Jallai sitter säkerligen på en och annan kunskap; kontakter har han nog och dennes efterforskningar har säkert gett en hel del resultat. Men det blir lite snabba vändningar i romanerna, lite enkelt här och där på ett sätt som gör en del av helheten rätt banal.

Just blandningen av verklighet och fiktion blir lätt frustrerande, i alla fall för mig som egentligen bara vill ha sanningen.

På sätt och vis skulle jag önska att Jallai skulle redovisa sina arkivfynd mer rakt upp och ned - även om denne faktiskt gör det till viss del på sin blogg, som alltid är spännande att läsa.

Jag skulle definitivt hellre se en filmatisering eller TV-serie på Jallais romaner, än ytterligare något med Guillous Hamilton.

 

Men skulle någon i Sverige ge sig på att göra en riktigt välproducerad TV-serie med underrättelsetema finns faktiskt en bra källa: Gunnar Ekbergs De skall ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst (2009). Ekberg är faktiskt något så ovanligt som en svensk underrättelseofficer som arbetat på fältet och infiltrerat PFLP i Palestina - och kommit ur det hela med livet i behåll. Den TV-serien skulle jag definitivt se.

Så var UNT i sommar

Hastigt och lustigt blev jag journalist igen i sommar. Det var inget jag hade planerat för under våren utan var något som föll på plats efter att jag i ett sent skede fick napp efter att ha mejlat med redaktionschefen. Jag hade förmodligen tur. För även om det är färre sökanden till sommarjobben på tidningarna numera är det fortfarande svårt att få ett sommarvik. Särskilt när sommaren redan har börjat.

Jag har förvisso arbetat för UNT, Upsala Nya Tidning, tidigare, men då som kritiker och kulturreporter. Sommaren 2018 jobbade jag som nyhetsreporter.

Till min stora glädje fick jag jobba gentemot två kompetenta och genomtrevliga nyhetschefer, Ida Nordenhem och Catrin Pihl. Att ha ett gott samarbete med sin nyhetschef är a och o.

En del av vikariatet gjorde jag i det som kallas desken, det vill säga självaste nyhetsproduktionsnavet.

Arbetet i desken var helt nytt för mig, men jag tror att jag klarade av det. Arbetet är egentligen inte särskilt kvalificerat men kräver en viss stresstålighet och förmåga att skriva snabbt. Det handlar nämligen om att så fort som möjligt ta kontakt med brandförsvar, polis med flera om aktuella händelser som utryckningar, eldsvådor, olyckor och därefter plita ned det viktigaste för att sedan få ut det på tidningens hemsida.

Det här sker i ett slags teamarbete med en webbredaktör, som jobbar med webbsidans helhet, rubriker och puffar.

Den här typen av arbete var inget jag drömde om när jag en gång i tiden satsade på journalistiken. Visst finns där ett visst tryck, pulsen ökar och viljan att vara först på nyheter kickar igång, men det mesta av arbetet sker utan större kritiskt tänkande och det handlar i princip bara om att korrekt anteckna vad polisen och andra säger.

Detta var dock inte utan utmaningar. Jag minns en kväll när det var två avlidna efter drunkningstillbud. Varken roligt eller lättarbetat.

 

Det var arbetet som allmänreporter som gjorde vistelsen på UNT till en höjdare. Jag trivdes som fisken i vattnet och kände mig omedelbart hemma. Här fanns nämligen möjligheten att arbeta seriöst och noggrant under gott ledarskap. En ynnest. Dessutom upplevde jag att det var högt i tak.

Nyhetscheferna gav mig dessutom möjlighet att arbeta utifrån eget huvud. Egna idéer och spår välkomnades. Detta passar mig utmärkt. Jag ser mig som en lagspelare, men jag vill gärna hitta egna vägar - göra tidningen/laget bra utifrån vad jag kan nysta fram.

Att få möjlighet att lägga en heldag eller kanske t o m några heldagar på jobb jag till största del har grävt fram på egen hand är något av det roligaste jag vet. Jag blir blint fokuserad, äter lunch på sju minuter …

Visst blev det också rena uppdrag utportionerade från nyhetscheferna. Så fungerar det alltid. Helt OK för mig. Nyhetscheferna sitter på helheten och vet vad som behövs för att få tidningen till en helhet; det handlar delvis om bredden på artiklarna, men också om längd och format.

Det går ju inte att varje enskild reporter sitter med egna jobb på 4500 tecken och fyra bilder. Det behövs texter på 800, 1600 tecken t ex. Så enkelt är det.

 

Det var särskilt två arbeten som gjorde sommaren riktigt minnesvärd: Jobbet om en skyddsklassad polisverksamhet som tvingas sitta i nya lokaler med dåligt skalskydd - och jobbet om en tolk från Afghanistan som hjälpt svenska trupper på plats där, men som sedan fått det jobbigt när svenskarna åkt hem.

Artikeln om den hemliga polisiära verksamheten visar, tycker jag, hur man kan arbeta som journalist och ro ett jobb i land även om mycket lite pekar på att en färdig artikel ligger vid horisonten när första tipset kommer. Får jag säga det själv handlade det jobbet om tur, hårt jobb och envishet. Det var nämligen så att vägen fram till publicerad nyhet var lång och knölig. Inledningsvis fick jag ett tips om att hemliga poliser som suttit inne på Uppsala garnison och där åtnjutit ett utomordentlig skalskydd tvingats flytta ut. Men hur får man då tag i någon som kan berätta något om detta? Jag hade tidigare under sommaren varit i kontakt med en polis i ett helt annat sammanhang.

Jag fick nu för mig - en känsla - att denna polis tillhörde de enheter som tvingats flytta ut från Uppsala garnison. Jag chansade - och jag hade rätt. Polisen bekräftade det hela och sedan följde veckor av kommunikation kring saken - där mer och mer kom fram. I och med att verksamheten är skyddsklassad, dvs hemlig, var det sedan svårt att få fack, skyddsombud och ansvariga att prata om det. Jag kan berätta att det fanns ett mycket tydligt och rätt tveksamt motstånd mot mitt granskande inifrån polismyndigheten (lite lång historia att dra här). Men det blev i alla fall ett par artiklar över en helsida.

Jag är glad över att ha kunnat berätta att verksamheten har tvingats flytta, hur enskilda poliser känner inför det och samtidigt inte gå "all in" och peka ut var de sitter. Som jag ser det ligger det i allmänhetens intresse att verksamheten även i framtiden är så skyddad som den kan vara. Tidningar som hänger ut hemlig verksamhet bara för att de kan känner jag noll respekt inför.

Den andra artikeln kom in som ett tips och hamnade hos mig, av någon anledning. Kanske för att jag skrivit om Försvarsmakten tidigare under sommaren. Jag hade gjort ett för UNT unikt besök på Försvarsmaktens underrättelseskola.

Det här tipset gjorde gällande att en av de tolkar som Försvarsmakten kontrakterade under sitt arbete i Afghanistan var i Sverige och ville berätta om sin situation. Det här var ett arbete som tog enormt mycket tid, med flera vändor av intervjuer, ansikte mot ansikte och över telefon. Därtill hade jag kontakter med en rad myndigheter för att redan ut några lösa trådar.

Det var nämligen så att denne tolk efter beslut från Migrationsdomstolen fått uppehållstillstånd i Sverige, men inte som asylsökande. Tolken hade inte ens ansökt om uppehållstillstånd på plats i Sverige, utan hade varit i kontakt med Sverige från annat land. Rätt ovanligt, får man nog säga. Saken är den att den kategori av uppehållstillstånd tolken erhöll inte medger den typen av stöd en asylsökande har rätt till - vilket föranlett att tolken nu har det mycket svårt i Sverige. Man kan säga att det uppehållstillstånd tolken nu har motsvarar det som en civilingenjör från USA får som har ett jobb som väntar i Sverige. Afghanen hade dock inte den typen av utbildning eller jobb som väntade. Således hamnade tolken i en park under bar himmel för att sedan ihärdigt söka hjälp hos socialen.

Tolken som hade riskerat inte bara sitt utan hela sin familjs liv för att arbeta för Sverige var naturligtvis ledsen och uppgiven.

Det blev ett uppslag med två artiklar och fem bilder.

Det var verkligen synnerligen givande att arbeta för UNT som reporter. Jag vet att UNT vill att jag ska jobba för dem även i höst, men det är frågan hur mycket tid jag kan lägga på det.

Hade en tidning i dag erbjudit mig ett fast jobb som t ex säkerhetspolitisk reporter eller liknande hade jag kanske hoppat av Läkarprogrammet (men det är nog knappt, så här långt in). Men i och med att fasta jobb i mediebranschen inte direkt växer på träd kvarstår Läkarprogrammet som den starkaste kandidaten.

Nu är termin 8 igång. Fantastiskt. Jag ser nästan ljuset i tunneln. Vittring.

 

Journalist-comeback

Japp. Det blev journalistik för mig - lite mer på riktigt - den här sommaren. Frilansarbete och blogg i all ära. Men riktig journalist är man bara om man sitter på redaktion och arbetar (nåja!).

För mig blev det Upsala Nya Tidning (UNT) i år. Och det känns fint på alla sätt, även om jag ofta tänker på och undrar hur redaktionslivet på VT är nu.

Rent generellt tycker jag kanske inte att så förfärligt mycket har hänt sedan jag satt på redaktion senast, sommaren 2014.

Visst ska mer text ut på sajten så snabbt som möjligt och visst har alla koll på sociala medier på ett helt annat sätt än förr. Och ja, statistiken om vilka texter som läses och klickas rör sig inte bara hos de högre cheferna.

Även reportern på "fältet" har kunskap om klicken...

Det senare är rätt ovant för mig.

Det gäller naturligtvis att inte sammanblanda allmänintresse och det som är populärt.

Det som är av allmänt intresse är det som ligger i allmänhetens intresse: dvs förändringar inom sjukvården, den kommunala omsorgen, el- och teletrafik ... allt sådant.

Populärt är Mello. Etc.

Men visst, en tidning går runt på prenumerationer, annonser ... det gäller att tidningsinnehållet lockar till läsning.

 

Det är grymt kul att arbeta som journalist igen, på redaktion.

Hej från mig så länge.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar