Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

Termin 10: mot sitt slut

Deadline  

Termin 10 på läkarprogrammet vid Umeå universitet, Sundsvalls sjukhus, börjar gå mot sitt slut. Examensarbetet har varit (och är) mycket roligt och stimulerande att arbeta med.

I går var det deadline för att skicka text till de redovisningsdagar som hålls i Umeå i början av januari.

Det har blivit några hektiska veckor sedan alla enkätsvar trillat in och analys- och sammanställningsarbetet tagit över.

Den preliminära titeln på mitt arbete är: Så klarar läkarna vid Sundsvalls sjukhus en kris.

Kris innebär händelse med samhällspåverkan, inte t ex stor olycka på motorvägen med fem multiskadade personer.

---

Uppsatsen har krävt mycket arbete. Det hela började redan förra terminen med att idén för projektet började ta form. Jag knöt an till en lärare på programmet som jag talat med om frågor om krisberedskap, totalförsvaret och liknande.

Jag är glad att jag från början har varit med om att utforma idén till projektet. Det är inte ovanligt att uppslagen till examensarbetena är rätt tydligt utformade av handledaren från början.

Just detta var något av en överraskning när jag började arbetet, då jag kommer från humanioran och där själva idéen till uppsatsen oftast härör hos den som skriver uppsatsen och i förlängningen blir det till del avgörande för framtida forskningsansatser.

(Som tidigare disputerad forskare kanske man kan tro att jag nu dras till forskningen igen - och visst är det roligt - men jag vill bli en redig kliniker)

---

Än är terminen inte över. Jag ska på måndag dra resultaten inför beredskapsenheten på Sundsvalls sjukhus, något jag känner mig särskilt glad för då de daglidags arbetar med beredskapsfrågor. Sedan följer en dragning för klassen i Sundsvall och sedan i januari redovisningen i Umeå. Därefter lägger jag det allra sista på uppsatstexten.

---

I rask takt kommer sedan termin 11, den allra sista terminen på läkarprogrammet (tjohoo!). Jag ser väldigt mycket fram emot den terminen av uppenbara skäl. Mycket glad att ha kommit så här långt. Det känns nästan lite overkligt när jag tänker på de rätt nervösa stegen jag tog mot stora aulan inför uppropet sensommardagen 2014.

Enkelt bra om Kina

Finns andra alternativ  

Den senaste tidens rapportering av VT om regionens resa till Kina är bra journalistik. Anledningen är att den följer formulär 1A för journalistiken: Medborgarnas pengar - vad används de till?

Jag vet inget om hur många "klick" rapporteringen får, men det är till syvende och sist rapportering av det här slaget som leder till att en lokaltidning får en viss tyngd mitt i allt det där småtrevligt puttriga. Det tycker i alla fall jag.

---

VT skrev inledningsvis om att representanter för Region Kalmar skulle åka till Shanghai för skattepengar, något bland annat jag reagerade på.

Tidningen följde sedan upp med att i efterhand förmedla att många ställt sig kritiska till resan och sedan fråga om det är lönsamt med ett kontor i Shanghai.

Den totala, årliga kostnaden för kontoret visade sig då vara: 4 050 000 kronor.

Summan delas på tre mellan Region Kalmar, Region Kronoberg och Linnéuniversitet i Kalmar.

Enligt artikeln ska pengarna, åtminstone Region Kalmars del, komma från Tillväxtverket.

Med andra ord: skattepengar.

---

Det går att orda om hur skattepengar ska användas: Min bild är klar. De ska från regionens del inte gå till Kina.

Det står bortom allt tvivel att Kina utövar påtryckningar på Sverige och det har varit tal om ekonomiska sanktioner från Kina och retoriken har varit anmärkningsvärt högljud.

Det bör naturligtvis inte mötas med ett glad regional vinkning och en investering, tycker jag.

---

Det finns ett annat perspektiv på resan: Klimatperspektivet.

I en global värld där den digitala tekniken bör leda till att resor för hela delegationer kan sluta i ett absolut minimum, bör skattefinansierade projekt gå i bräschen för en sådan utveckling. Skype eller annan liknande plattform fungerar utmärkt. Endera sidan för samtalet får i och för sig sin nattsömn störd. Men än sen (en resa runt halva jorden leder till detsamma).

---

På Inbeijing, som kallar sig Sveriges största digitala nyhetstidning om Kina, publicerades i går en artikel, "Prag bryter med Kina och omfamnar Taipei efter diplomatiskt bråk", som visar hur tjeckiska Prag vägrar gå med på Kinas "spel" och helt sonika vänder sig till Taipei (Taiwan) i stället, som inte direkt följsamt går i Kinas ledband.

Eftersom den svenska modellen, tyvärr, har blivit att kommuner och regioner kan föra sin egen utrikespolitik (se hur Slite och Karlshamn har förhållit sig till ryska Nordstream 2), i stället för att följa en gemensam och sammanhållen nationell hållning (vilket är högst rimligt då det finns säkerhetspolitiska aspekter inblandade), så är min tanke att Region Kalmar kan gå i täten för en brytning med Kina.

Det skulle innebära mer skattepengar på kärnuppgiften sjukvård och en skopa gedigen rättrådighet. Varför inte?

Kinaresan, svår att förstå

Kärnuppgift  

Klart intressant läsning i VT häromdagen om att sammanlagt sju politiker och tjänstemän från Region Kalmar reser till Kina, närmare bestämt Shanghai.

De allra flesta kopplar nog annars regionens verksamhet till sjukvård, vilket får betecknas som själva kärnuppgiften.

Men nu verkar det hela röra sig om "utveckling", "ökad kunskap" och "samverkan".

Efter lite snabb huvudräkning kan det konstateras att kostnaden för de sju som reser uppgår till 87500 kronor.

Jag får förmoda att det till hundra procent rör sig om skatteintäkter som betalar för den totala resesumman.

Pengar som annars hade kunnat gå till den så kallade kärnuppgiften.

Regionens ekonomi är inte helt bra, det vet den som har följt den ekonomiska, negativa utvecklingen.

---

I pressmeddelandet som återfinns på regionens hemsida motiveras besöket i Kina så här:

"Syftet med resan är att besöka kontoret i Shanghai, få insyn i arbetet som bedrivs där och ökad kunskap om samverkan."

Men vänta, vadå för kontor?

Så här står det på regionens hemsida:

"Sedan regionbildningen den 1 januari 2019 är det nu Region Kalmar län som har det regionala utvecklingsansvaret och därmed också ansvar för verksamheten, som bedrivs på plats via ett kontor i Shanghai."

Jaha. Region Kalmar län har ett regionalt utvecklingsansvar och det bedrivs via ett kontor i Shanghai.

---

Samtidigt i riksdagens utrikesutskott: "Inför sanktioner mot Kina" (artikel i Expressen).

Som alla vet är den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai fängslad i Kina sedan 2018, efter att ha varit frihetsberövad från 2015 till 2017.

Utskottet skriver: "Utskottet vill återigen i likhet med i tidigare betänkanden understryka att Gui Minhai omedelbart bör släppas fri, återförenas med sin familj och ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och framhåller vikten av att regeringen även i fortsättningen arbetar med oförminskad styrka, med stöd av EU och andra länder, när det gäller detta ärende."

Och:

"Därtill vill utskottet framföra att det ser allvarligt på att Kina försöker att motarbeta utövandet av yttrande- och mötesfrihet i Sverige av såväl enskilda som organisationer när det gäller att kritisera kinesiska förhållanden."

Och: "Sverige bör verka för att EU inför sanktioner mot Kina som ska kopplas till krav om att Kina upphör med övergreppen mot uigurerna".

Citaten hämtade från Expressens artikel.

---

För den som är intresserad av på vilket sätt kinesiska, statligt styrda företag kan arbeta, läs min text om Kinas spionlag.

---

Det är fel att resa till Kina för medborgarnas pengar, tycker jag. De företag som vill göra affärer med Kina får stå för det själva, ekonomiskt och moraliskt.

Kinas spionlag: vem berörs?

Övervakning, inhämtning Alla har vi hört det, att Huawei, företaget som gör smartphones med toppenbra kameror och utvecklar 5G-nätverk är en säkerhetsrisk. Men hur och varför och stämmer det verkligen?

Bakgrunden är lika enkel som svårbegriplig: Kinesisk lagstiftning. Närmare bestämt Kinas underrättelselag från 2017 (i engelsk litteratur benämnd National Intelligence Law, NIL).

Läs om lagen i Quartz.

---

Yi-Zheng Lian skriver om lagen i New York Times i mars. Han skriver, jag citerar:

"The N.I.L. is no standard security and spying legislation, concerned principally with preventing the leak of state secrets. Its main thrust isn’t protective; it’s proactive. 'All organizations and citizens shall support, assist and cooperate with national intelligence efforts according to the Law,'", skriver Lian.

Han utvecklar: "The state institutions tasked with enforcing the N.I.L. — which also oversee all intelligence and espionage activities, civilian and military — 'may demand that relevant organs, organizations and citizens provide necessary support, assistance and cooperation.'"

Och han konstaterar (min översättning till svenska): "Att spionera för staten är en lagstadgad plikt för kinesiska medborgare och företag, ungefär som att betala skatt."

---

Flera olika rapporter i media och från myndigheter säger ungefär detsamma som det som ovan angetts, det vill säga kineser och kinesiska företag ska enligt lag spionera om staten begär det.

Med andra ord: Lika enkelt som svårbegripligt.

Men om man nu ska ta detta på allvar, vilket ändå mycket tyder på, kan man konstatera att övervakning och spioneri knappast vore något unikt för just den här kommunistiska staten. Sovjet och kalla krigets kommunistiska östblock raffinerade och excellerade i alla typer av övervakning och kontroll.

Det är din plikt att göra som staten vill, inte statens plikt att göra som du vill: Skillnaden mellan totalitär och demokratisk, skulle man kunna säga.

---

Huruvida det kinesiska företaget Huawei tvingas agera utifrån den nämnda kinesiska lagstiftningen får var och en dra sina egna slutsatser om.

För att bilda sig en egen uppfattning kan man läsa Financial Times artikel Is Huawei compelled by Chinese law to help with espionage?

Journalisten Lian i NYT dras den här slutsatsen: "The United States authorities are correct to point out that Huawei can perform critical commercial, military and diplomatic espionage; actually, Chinese law explicitly requires it to."

---

Och hur blir det med utbyggnaden av 5G i Sverige, vilka kommer att utarbeta den digitala infrastrukturen? 

Kan inte trolla, måste betala

Hur svårt kan det vara?  

1. Jag kan inte trolla.

2. Mina julklappar måste jag inhandla.

3. Det är billigt i dag, en rea.

4. Anledningen till rean intresserar mig inte.

5. Jag handlar i dag (förmodligen, har inte tid just nu).

---

Att gnälla på folk som handlar på rea -- jag förstår det inte.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar