Terminen rusar. Högt tempo. Ingen rast, ingen ro. Etc, osv, mm...

Snart halvvägs in och här en kort uppdatering.

Det kändes en aning motigt att köra igång efter sommaren i och med att de tre studielediga månaderna bjöd på ihållande sommarvärme och allt vad det innebär med utomhusliv, lättsam stämning, bad - och kvällscocktails i trädgården.

Jag hade ju även förmånen att ha ett stimulerande sommararvik på Upsala Nya Tidning.

Är det något jag saknat under tiden på Läkarprogrammet är det just arbete, känslan av att bidra, att vara nyttig i någon mening.

Visst kan man göra gott som läkarstudent, man kan höra en sjuk lunga genom stetoskopet, vilket föranleder en remiss för lungröntgen t ex ...

Men man är ju på plats för att lära sig - inte göra avgörande medicinska insatser.

Men jag ska erkänna att studierna på termin 8 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet och som för min del är förlagda vid Sundsvalls sjukhus har varit riktigt bra, så här långt.

Terminen innehåller: Anatomi, ortopedi, handkirurgi, reumatologi, rehabilitation, infektion, hud och allmänmedicin - och allt betas av i ett rasande tempo.

Terminens höjdpunkt är hittills handkirurgin - och som ofta när det blir en fullträff - beror det på det engagemang som erbjuds från den sektion som håller i undervisningen.

Det är ju en sak att som student känna ett särskilt intresse för ett visst område, då är det kanske roligt med det ämnet bara därför. Men det kan ändå vara avgörande när lärarna och hela undervisningsmiljön är sådär riktigt trevligt välkomnande.

Så var det alltså på handkirurgin. Toppbetyg från mig till dem.

Annars pågår den sista av två veckor klinisk ortopedi - med operationer, mottagnings- och avdelningsarbete.

Ortopederna verkar överlag vara ett avslappnat släkte - det brukar sägas att de är jordnära och gillade att leka med mekano som små. Vad vet jag - men trevlig stämning är det på ortopeden i Sundsvall i varje fall, om än med rätt kort om personal - i varje fall i jämförelse med den uppställning grannsektionen Kirurgin kan ställa upp.

Nästa vecka är det dags för den terminsåterkommande kursen Personlig utveckling - samt ett mindre teoriblock om Allmänmedicin.

Under de därefter två följande veckorna är det nämligen dags för praktik på Hälsocentral - där tanken är att utbildning och arbete ska komma närmare varandra. Vi slussas successivt in mot arbete - och att känna oss hemma med att ta ansvar, möta patienter, ta beslut, osv.

Av vänner i terminer över mig har jag hört mycket positivt om dessa två praktikveckor. Jag håller naturligtvis tummarna att det hela blir lyckat.

I övrigt har jag inte lärt känna Sundsvall så mycket mer än tidigare - men jag har insett att den idé som fanns med mig när jag valde Sundsvall, att få vara närmare havet (än i Umeå) var något av en chimär. 

Visst är det så att Sundsvall ligger vid havet, men tillgängligheten därom är inte riktigt som i t ex Västervik.

Cyklar man där längs Gamlebyviken ned mot sta'n följer vattnet hela vägen och väl nere i stan ligger inloppet; blåsten, doften, närheten till klipporna, hamnen.

Sundsvall är annorlunda. För det första är staden inte uppbyggd så att havet blir en del av helhetsupplevelsen. På vissa platser dyker en fantastisk vy upp, men det rör sig om få undantag och man blir alltid lika glad.

Ger man sig upp till Södra berget och skidstationen där är utsikten närmast sublim, men där kan man ju inte hänga varje dag.

Sen detta att vara vid havet - hamnen är en gammal industrihamn och nu bygger Sundsvall sakta men säkert ut med bostadsrätter. Men mötet land-hav har ingen riktigt naturlig del i livet här. Det förbryllar mig. Ingen restaurang med havsutsikt? Inga kaféer eller sköna strandpromenader?

Jag får inte ens känslan av hav här - den där kalla bitande vinden (hatkärleken) som jag är så van vid från Västervik.

Nåväl. Jag klagar inte egentligen, det är bara en reflektion. Varje plats har sina förutsättningar som ger sin särskilda upplevelse.

Den gemensamma bilden av den ryska inblandningen i det amerikanska valet 2016 hos NSA, CIA och FBI är att den var massiv och att syftet var att underminera Hillary Clinton och hjälpa Donald Trump till makten.

I arbetet med att utröna omständigheterna kring den ryska inblandningen har en rad sanktioner gentemot Ryssland och ryska affärsmän, tjänstemän och politiker införts från USA:s sida.

En av de som drabbas av dessa sanktioner är Oleg Deripaska som äger flera företag, däribland Rusal, som i sin tur äger Kubal, aluminumsmältverket i Sundsvall.

För Kubals del innebär detta att nästan 500 personer kan komma att förlora jobbet.

USA:s sanktioner innebär nämligen att Kubals existens hotas: för om inte Kubal kan sälja sin produkt går företaget under och arbetslöshet väntar för industrins medarbetare.

Nu pågår en rad politiska påverkansförsök. Handelsminister Ann Linde (S) har varit i Washington för att tala om Kubal. Hoppet om att Kubal ska klara sig ur krisen verkar levande, och näringsminister Mikael Damberg (S) har varit i Sundsvall flera vändor och uttalat sig om att det verkar dumt att Kubal drabbas för att USA vill komma åt en person som finns i Moskva.

Ett mycket "roligt" exempel på svensk praxis kring utrikessekretess i detta fallet kan ses här. Rekommenderas.

Det kanske är en del spel för gallerierna, som det heter. Men vad ska politikerna å andra sidan göra och säga. Klart är det i alla fall att det blir mycket tungt för de individer som eventuellt kommer att förlora jobbet.

Vi lever i en globaliseread värld - där ett lands inblandning i ett annat lands val sedan drabbar ett tredje land och 500 personer riskerar att förlora jobbet.

Kalla kriget 2.0, jodå det är här.

---

Kör man in i Sundsvall med bil söderifrån kan man inte missa Kubal -- eller Kubikenborg AB -- som det egentligen heter. Industrin ligger i en lång byggnad nära vattnet till höger i körriktningen.

För egen del kopplar jag alltid Kubikenborg till det lilla korplag som heter Kuben, som jag spelade i för ... 15 år sedan? ... i Stockholm och som till stor del bestod av exil-Sönnsvallare med någon slags relation till just Kubikenborg.

USA kommer att förstöra förbjudna ryska robotsystem, innan de blir redo att användas, om inte Ryssland avslutar sitt robotprogram.

Det sa USA:s ambassadör till NATO Kay Bailey Hutchison i dag, enligt Reuters.

"Russia must halt its covert development of a banned cruise missile system or the United States will seek to destroy it before it becomes operational, Washington’s envoy to NATO said on Tuesday."

Det är naturligtvis lätt att föreställa sig att det hela snabbt går åt helt fel håll härifrån.

Nyheten uppmärksammades stort i säkerhetspolitiska kretsar, men har, vad jag har sett, ännu inte slagit igenom i svensk nyhetsrapportering.

Originalartikeln från Reuters är väl värd att läsa ty uttalandet är mycket kraftfullt och är ett stort avsteg från tidigare amerikanska policys kring den ryska utvecklingen av framförallt kärnvapenbärande medeldistansrobotar som är reglerat i det så kallade INF-avtalet.

INF-avtalet slöts 1987 och var en de viktiga nedrustningsavtalen i slutet av kalla kriget.

Det debatteras nu om vad Hutchison egentligen sa, citerade Reuters henne korrekt, och vad menade hon egentligen ...

Det enda vi vet med säkerhet i det här läget att citaten i artikeln står fast även efter en längre tids närvaro på nätet.

För 24 år sedan i dag, 28 september, sjönk Estonia till botten i Östersjön.

852 personer dog, 501 var svenskar.

Endast 134 personer kunde räddas - 104 av dem tack vare de 26 helikoptrar som deltog i räddningsarbetet. Ytterligare 92 avlidna personer bärgades av helikoptrar.

Avgörande insatser gjordes med Försvarsmaktens helikoptrar. I dag är ingen av Försvarsmaktens helikoptrar allokerade för sjöräddning. Läs här för att i detalj ta del av de insatser som helikoptrarna genomförde. De finns inte ens kvar i organisationen i dag.

Sjöfartsverket har i dag fem platser för helikoptrar. Fem. Den som följer rapporteringen om dem vet att de ofta inte lyfter på grund av säkerhetsskäl (för besättning) vid oväder.

Vid ett tillfälle vägrade Sjöfartsverket lyfta för att hjälpa nödställd. Danska Försvarsmakten fick rycka in när Sverige sa nej.

Det är lätt att misstänka att en katastrof jämförbar med Estoniakatastrofen 1994 skulle sluta än sämre i dag.

Vem ska rädda de drabbade i dag, hur ska de gå till?

Varför tar inte Sveriges politiker denna fråga på allvar - ska vi inte ha någon beredskap värd namnet?

Alla som följt arbetet kring sommarens skogsbränder - och oljeläckan utanför Loftahammar - vet att till syvende och sist så ska Försvarsmakten inkallas. Någon måste göra jobbet - ring dem som ansvarar för territorialskyddet ...

Men det får följder. Läs HÄR.

---

PS. Min eget intresse för helikoptrar väcktes under värnplikten när jag fick följa med upp under mörkerflygning, i regn. Där satt jag med mörkerglasögon - grönt skimmer - och storögd.

Till min stora glädje såg jag i dag att John Le Carrés bok The Little Drummer Girl (1983) blir TV-serie, med premiär på BBC redan i år. Då är det en tidsfråga innan den dyker upp på svensk TV.

Boken är något av en udda fågel för Le Carré som i boken kommenterar uppgörelserna i Palestina-Israel-konflikten utifrån ett underrättelse/terrorist-perspektiv. Boken är mycket läsvärd, men avviker rätt mycket från de klassiska Le Carré-romanerna med George Smiley som anti-hjälte.

Redan 1984 kom en film som baseras på boken med Diane Keaton i rollen som Charlie, den idealistiske engelska vänstertjejen som på omvägar plötsligt ser sig arbeta för israelisk underrättelsetjänst. Filmen är inte dålig, men knappast något att rekommendera i dag till någon annan än den som har ett intresse för Le Carré.

I den nya TV-serien är det Florence Pugh, mest känd från Lady Macbeth (2016) som spelar rollen som Charlie. Alexander Skarsgård spelar rollen som Becker, den israeliske underrättelseofficeren som öppnar upp en ny värld för henne.

Boken gör sig, rent teoretiskt, mycket bättre som TV-serie än som en film på ett par timmar.

Le Carrés historier gör sig inte riktigt bra i kondenserad form, ty här finns nyanser som alltför lätt försvinner i ett kortare format. Ett undantag är filmen The Spy Who Came in from the Cold (1965) som bygger på boken med samma namn. Filmen är utmärkt och rekommenderas varmt.

Ett parallellspår i sammanhanget är svensk film och tv om spioner eller underrättelsetjänst. Här finns egentligen inget att hänga i granen. Jan Guillous böcker om Hamilton har jag inte läst (och är inte heller intresserad), däremot har jag sett flera av filmerna som baseras på några av böckerna.

Jag plågade mig bokstavligen igenom Hamilton - I nationens intresse (2011) med en vältränad Mikael Persbrant i rollen (den fanns på Netflix ett tag). En osedvanligt tråkig film utan varken finess och charm.

Jag gav spänningsförfattaren Anders Jallai en chans och har via ljudbok tagit mig igenom dennes två första romaner om den före detta underrättelseofficeren Anton Modin (Spionen på FRA och Landsförrädaren). Jallai är rätt smart ty denne kopplar sin huvudkaraktär till verkliga samtidshistoriska händelser, som ubåtskränkningar, Palmemordet, Stay behindrörelsen med mera.

Men någon John Le Carré är han inte. Men visst finns något där. Jallai sitter säkerligen på en och annan kunskap; kontakter har han nog och dennes efterforskningar har säkert gett en hel del resultat. Men det blir lite snabba vändningar i romanerna, lite enkelt här och där på ett sätt som gör en del av helheten rätt banal.

Just blandningen av verklighet och fiktion blir lätt frustrerande, i alla fall för mig som egentligen bara vill ha sanningen.

På sätt och vis skulle jag önska att Jallai skulle redovisa sina arkivfynd mer rakt upp och ned - även om denne faktiskt gör det till viss del på sin blogg, som alltid är spännande att läsa.

Jag skulle definitivt hellre se en filmatisering eller TV-serie på Jallais romaner, än ytterligare något med Guillous Hamilton.

Men skulle någon i Sverige ge sig på att göra en riktigt välproducerad TV-serie med underrättelsetema finns faktiskt en bra källa: Gunnar Ekbergs De skall ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst (2009). Ekberg är faktiskt något så ovanligt som en svensk underrättelseofficer som arbetat på fältet och infiltrerat PFLP i Palestina - och kommit ur det hela med livet i behåll. Den TV-serien skulle jag definitivt se.