Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

Så här reagerar kritikerna på litteraturpriset

SvD:s bevakning av Nobelpriset i litteratur tillfrågas författare och kritiker vad de tycker om att Peter Handke och Olga Tokarczuk får priset för 2018 respektive 2019.

Flera reaktioner är löjliga om än välbekanta.

---

- Olga Tokarczuk känner jag inte till, men det är väl underbart med en kvinna från Polen, säger författaren David Lagercrantz.

Men varför då - för att hon är kvinna? För att hon är från just Polen? Både och?

Men varför - är nationalitet och kön relevant? Gör något av detta den litterära insatsen bättre?

Tveksamt, säger jag.

---

- Med Olga Tokarczuk har man kanske haft en tanke på hennes roll i Polen och hennes dissidentstatus. Hon är absolut en värdig pristagare, säger kritikern Cecila Hansson.

Hennes roll? Dissidentstatus?

Men de litterära insatserna då, hur var det med den?

"Att det blev en österrikare tycker Cecilia Hansson är väldigt roligt.

– Det är ett stort kulturland, där olika röster kan finnas. När österrikiska författare kommer in i bilden blir det alltid en joker. Elfriede Jelinek skakade ju också om på sitt sätt."

??

---

Svenska akademien får naturligtvis välja och vraka som de vill och man kan kritisera deras val som man vill -- men nationalitet, kön och roller? Det är inte de sociala omständigheterna som ska bedömas. Det är litteraturen.

Agent eller dubbelagent

I den sevärda Netflix-dokumentären The Spy Who Fell to Earth (2019) regisserad av Tom Meadmore, beskrivs den egyptiske statstjänstemannen Ashraf Marwan som å ena sidan agent för Israels räkning eller å den andra som dubbelagent för Egypten.

Det vill säga: Antingen erbjöd han Israel hemliga uppgifter om Egypten eller så gav han på uppdrag av Egypten till Israel falska eller förvridna uppgifter om Egypten.

Hur han uppfattas beror på vem man frågar. Israeliska tjänstemän inom Mossad menar att han arbetade för dem, medan Egyptiska företrädare ser honom som någon som lurade Israel.

Men vad är sant?

---

Jag får en känsla av att han var både och. Med andra ord, både agent och dubbelagent. Samtidigt.

Min känsla bygger enbart på antagandet att saker och ting inte behöver vara antingen eller. De kan vara både och.

---

Grundteorin om en person som förråder sitt land och berättar för ett annat lands underrättelsetjänst att snart kommer mitt land att attackera er på det här sättet och planen är si och så - är att denne gör det för egen vinning (t ex pengar) eller av ideologiska skäl (politisk övertygelse, religion t ex).

Föreställningen om dubbelagenten är egentligen densamma fast lite mer komplex.

Dubbelagenten avslöjar egentligen inte hemligheter om sitt eget land för ett annat lands räkning. Det bara ser så ut för det andra landet. Men egentligen spelas ett dubbelspel där falsk eller semifalsk information i stället förvillar motståndaren.

Tanken är förstås att detta ska gagna det egna landet och dubbelagenten prisas i hemlighet med t ex pengar och ära.

---

Men historien är fylld av människor som har fått förtroendet av båda sidor: som är hjältar i båda lägren. Just sådan är bilden av Ashraf Marwan. Han fick en ståtlig, officiell begravning i Kario efter sin död med höga dignitärer på plats -- och han pekas samtidigt ut om en stor hjälte i Israel.

---

Marwan gifte sig tidigt med Egyptens president Nassers dotter -- men fick inte den höga position som hand hade förväntat sig. Blev han bitter? Växte en känsla av revansch?

Efter Nassers död fick han å andra sidan en hög position hos Sadat -- och det var då han ska ha börjat avslöja egyptiska statshemligheter för Israel. Något han sägs ha belönats rikligt för.

---

Men man skulle kunna säga att det finns en bild av att spionens drivkraft, trots sitt svek, är en känsla av lojalitet mot endera parten; att det inom spionen finns en fast kärna som speglar en konsekvent hållning. Ungefär: Jag spionerar för X på grund av motiv Y -- och att detta är något gripbart, logiskt och rationellt.

---

Samtidigt vet vi att inte varför många spioner förråder sina länder. Det hela är något som kan återberättas, de gjorde det, men det blir aldrig riktigt klarlagt varför, även om olika självbilder framträder, som "det var bra för avspänningen länderna emellan, egentligen gjorde jag det för freden" eller "de jävlarna behandlade mig som skit från dag ett, jag sparade lite material här och där för en regning dag" osv.

---

Här måste man dock förlika sig med att i vissa fall vet vi helt enkelt inte varför de förråder, och spionerna själva vet nog inte heller fullt ut alla gånger. Till ytan kommer ibland inte mer än att spioneriet var ett alternativ som fanns och det började hända och fortsatte därefter hända, eller något i den stilen.

Det skriver jag inte som ett försvar. Absolut nej.

---

När det kommer till Ashraf Marwan kan det vara så att antingen Egypten eller Israel har rätt. Men det kan vara så att båda har rätt -- eller fel, beroende på hur man ser på saken.

Det vill säga, han kan ha agerat för bådas räkning. Inte för att han tyckte att båda länderna hade "rätt".

Men varför? För att han kunde. För att han fick betalt av båda. För att det gav honom mening. För att han sågs som betydelsefull. Det gav hon makt. Han fick de mäktiga att lyssna. Etc.

Vem vet? Se dokumentären. Bedöm själv.

Sverige ger upp!

I skriften Om kriget kommer, först producerad av Försvarsstaben 1943, står det bl a så här:

"Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Flera uppdaterade utgåvor gavs ut under åren.

---

Om den senaste tidens nyheter om icke-satsningarna på det svenska försvaret skulle sammanfattas i en ny broschyr från Försvaret skulle det kunna se ut så här:

 

Sverige vill inte försvara sig, kan inte försvara sig, och skall inte försvara sig! Vi ger upp! Varje meddelande om ett dugligt och fungerande försvar är falskt!

 

---

Det är ett vidunderligt understatement att säga att den svenska Försvarsmakten under kalla kriget är blott ett minne.

---

Svenska politiker har aktivt och med hårt arbete gjort allt som står i deras makt för att utarma, nedmontera och destruera den svenska försvarsmakten.

---

Det som en gång var folkförankrat i vilja och numerär har omvandlats till ett särintresse för de få.

---

 

När rapporterna i mars kom om att försvarsberedningen sprack pga osämja kring finansieringen var det många som höjde på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt, vill inte politikerna satsa på Försvarsmakten trots att utredningen pekar på ett behov?

För egen del var jag inte förvånad. Dessutom hade satsningen gett långt ifrån ett fullt funktionsdugligt försvar om kriget skulle komma.

---

En tid efter utredningen och den spruckna försvarsberedningen kom så några bud, jo det skulle bli en liten satsning ändå. Flera partier enades, men det är ju så mycket som kostar, mumlades det från finansdepartementet.

Nåväl. För just Försvarsmakten behöver vi nu således höja skatten. Inte för allt det där andra som kostar. Men för försvaret. Ack och ve. Suck och stön. Lät det från finansen.

---

Så skatten höjs. S, MP, L och C tittar förnöjt på.

Men så kom då beskedet. Nja, det blir inte så stor höjning som vi sa. Vi har förvisso höjt skatten, men det hela är inte uppräknat som det ska och det hela innebär en sisådär fyra miljarder mindre till Försvaret än vi sagt och planerat.

S, MP, L och C nickar vidare. Förnöjt. Med ny höjd skatt. Utan dugligt försvar.

Kort sagt: Sverige ger upp!

De ska ju ändå dö

"De ska ju ändå dö" uttalades av Folkfrontens (PFLP:s) operationschef Wadie Haddad till svensken Gunnar Ekberg, när Haddad beskrev de palestinier som skulle utföra sabotagen/självmordsdåden gentemot Israel i början av 1970-talet. Synen på sina undersåtar var med andra ord cynisk.

Uttalandet har sedan blivit titeln på den bok Ekberg har skrivit: De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst som nyligen kom som ljudbok, inläst av Christian Arnet. Boken publicerades ursprungligen 2009.

---

Gunnar Ekberg träffade Wadie Haddad i egenskap av underrättelseofficer inom det som har blivit känt som IB (senare kallat GBU, därefter SSI -- och numera KSI). Varken Haddad eller den svenska vänstern kände till att Ekberg arbetade för IB för att inhämta uppgifter till Sverige -- och senare även till Israel.

Ekberg hade för IB sedan många år infiltrerat den svenska vänsterrörelsen genom att gå med i svenska vänsterorganisationer med kopplingar till Kina, Sovjetunionen och flera palestinska rörelser.

Att Ekberg hade gjort värnplikten som röjdykare sågs som en positiv sak av den del av vänsterrörelsen som såg som sina uppgifter att med slagord, pengar och handling stötta den militanta palestinarörelsen i mellanöstern.

Ekberg fick som aktiv inom vänstern flera uppdrag i mellanöstern, bland annat att träna och förbereda palestinska dykare för en attack mot en större båt med civila, med målet att sänka fartyget och döda så många som möjligt. 

---

Eftersom Ekberg kunde läcka terroristernas planer kunde de civila räddas, men dock inte fartyget.

Det här var en tid när palestinska organisationer kapade flygplan, överföll och dödade israeliska OS-deltagare vid OS i München och genomförde en rad andra terrorattacker runt om i världen.

---

Gunnar Ekbergs arbete avslöjades i den så kallade IB-affären när Jan Guillou och Peter Bratt hängde ut flera medarbetare i underrättelsetjänsten med namn och bild i tidskriften Folket i Bild (FIB) 1973.

Underrättelsemannen Håkan Isacsson hade läckt uppgifterna om IB som låg till grund för artiklarna i FIB.

---

Som journalister var Guillou och Bratt inte helt konsekvensneutrala, om man säger så. Guillou var djupt insyltad i palestinarörelsen och hade t ex i ett skede (innan publiceringen) skrivit ett brev riktat till en högt uppsats person i mellanöstern och där pekat ut Ekberg som just infiltratör och krävt att denne skulle förhöras.

Hade Haddad trott på Guillous uppgifter kan man vara rätt säker på att Ekberg hade dödats.

Men av någon anledning hyste Haddad större förtroende för Ekberg än Guillou i det läget.

---

Både Guillou och Bratt hade dessutom starka sympatier för icke-demokratiska stater. Bratt ursäktade DDR och menade att det var ett ekonomiskt jämställt land. Guillou höjde parallellt Irak till skyarna.

---

Men nog var IB-affären en stor sak. Men kanske inte på det sätt som FIB avsåg. Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri och IB försvann knappast -- men blev däremot en officiell, icke-hemlig del av den svenska underrättelsetjänsten. Än i dag är KSI:s arbete förvisso hemligt i detalj, men något annat vore heller inte rimligt.

---

Boken De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst ger en enastående insyn i en svensk underrättelseofficers arbete -- och inte minst en ovärderlig bild inifrån den svenska ofta mycket märkliga dåtida vänsterrörelsen vars doktriner och mässande både var världsfrånvänt och i flera fall direkt fientligt gentemot den svenska samhället.

Detta är T10, Läkarprogrammet

Lite mer än två veckor har passerat på termin 10 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet. Jag har min placering vid Sundsvalls sjukhus.

Terminens innehåll utgörs egentligen uteslutande av examensarbetet, momenten kring det och den kunskap som ska inhämtas i anslutning till arbetet.

För egen del hade jag tillsammans med min handledare arbetat fram relativt klara avgränsningar för arbetet redan under förra terminen.

Just nu pågår justeringarna av de avgränsningarna, färdigställandet av en projektplan (formell sammanställning över hur arbetet ska genomföras och vad de ska innehålla) samt arbetet med de enkätfrågor som är grunden för mitt examensarbete.

Det finns flera olika sätt att göra undersökningar på inom ramen för ett examensarbete -- men utifrån min frågeställning är enkätundersökningen egentligen enda vägen fram. Andra sitter med arkiv, intervjuer, databaser och allt vad det nu är.

Jag skriver om den personliga och professionall beredskapen hos läkargruppen vid Region Västernorrland vid större kriser.

Det är ett ämne som intresserar mig mycket och jag är glad att kunna lägga så mycket tid på det som jag kan göra under den här termin.

---

Flera saker känns bra med att gå termin 10. Dels är examensarbetet en välkommen paus från den kliniska lunken som präglat termin 6 till 9. Den kliniska träningen är kärnan i läkarprogrammet, som jag ser det. Men ett litet avbrott i det innan termin 11, den sista terminen, känns välbehövligt och upplyftande, tycker jag.

Dels tycker jag personligen att egna arbeten är roliga och utmanande och jag tycker om att skriva, forma frågor och hitta aspekter som förefaller spännande för sammanhanget.

Jag kan under skrivarbetet dessutom sitta hemmavid en hel del och kan då gå mellan kaffebryggaren, skrivbordet och utetrappan vid entrén och där känna sensommarsolen (höstsolen?) värma ett litet slag.

---

Den stora delen av arbetet återstår av naturliga skäl -- endast lite mer än två veckor har ju passerat, men jag tycker själv att jag har kommit igång rätt bra och jag har haft möjlighet till flera möten med min handledare.

Senast i förrgår satt jag och min handledare flera timmar och gick igenom enkätfrågorna. Engagerade handledare kan inte överskattas (jag vet, jag har haft många under åren) -- men det är viktigt att komma ihåg att det är uppsatsförfattaren som gör jobbet. Det gäller naturligtvis att "komma loss", hitta sin vinkel, komma med passande frågeställningar och finna en tydlig avgränsning.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar