Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

De fria jägarförbanden - få berättar

Det fria kriget I april 1992 kunde Dagens Nyheter med text och bild berätta om hemliga sabotageförband under andra världskriget som fram tills dess mycket få hade hört något om. Artikeln med rubriken "Svensk gerilla under kriget - nya fakta avslöjar kommandogrupperna" var en stor överraskning - men vad hände med informationen sedan? Inte mycket. Svenska specialförband då och nu omgärdas av stort hemlighetsmakeri. Artikeln i DN skriven av Carin Stenström rekommenderas och den nås genom DN Arkiv tillgängligt för prenumeranter.

---

De som i texten kallas en hemlig svensk gerilla, eller mer formellt "de fria jägarna" utbildades mitt under andra världskriget bland annat för att genomgöra sabotage och likvidering av fientliga nyckelpersoner. Utbildningen var svår men angelägen givet att Sverige befanns sig på randen till krig. Planen var att dessa fria jägarförband skulle finnas som lokalförsvarsförband och fältförband.

---

Det som gör artikeln särskilt intressant är att en av de som tjänstgjorde inom organisationen kommer till tals, Halvar Danils (bosatt i Åtvidaberg då, men numera avliden). Han blev 1944 utsedd att utbilda dessa jägarplutoner inom milo IV (ett specifikt militärdistrikt). Mellan åren 1944-47 ska Danils ha utbildat en stab och sex fria jägarplutoner. Förbanden utbildades med andra ord även efter krigsslutet.

Utbildningen ska ha genomförts i Malexander i Östergötland.

Halvar Danils berättar att det största problemet var att hitta lämpliga soldater, då de fysiska och mentala påfrestningarna vida översteg normal soldattjänstgöring.

---

Halvar Danils berättar också att verksamheten byggdes upp i nära samarbete med västländerna och här nämns särskilt OSS (föregångare till CIA). Danils konstaterar:

"Vi hade anmärkningsvärt större och bättre resurser än försvaret i övrigt."

Sedan dras ytterligare paralleller mellan Sveriges samarbete med väst under andra världskriget och därefter, trots att Sveriges officiella hållning (i alla fall gentemot svenska folket) var att landet var alliansfritt i fred och neutrala i krig.

---

Men mycket lite fördjupning kring dessa fria jägare (som en slags föregångare till nuvarande Särskilda Operationsgruppen SOG) och samarbetet med västländer har efter artikeln nått svensk dagspress.

1996 publicerar Göteborgs-Posten artikeln "Jag var med i Sveriges hemliga gerilla - 50 år efter kriget bryter Johansson tystnaden" där ytterligare en "fri jägare", Allan Johansson, berättar hur han lärde sig att, som det beskrivs i artikeln: "sabotera, mörda och kidnappa."

Johansson utbildades i Bohuslän och Dalsland och även i det här fallet beskrivs utbildningen som synnerligen tuff. Målet var att operera bakom fiendens linjer. Jag citerar ett stycke som visar hur en övning kunde se ut (beskriven av Johansson):

"Jag tillhörde grupp Håkansson. Vår chef, Håkansson, var kapten på I15 i Borås och hade hand om utbildningen. Vi var sex plutoner, cirka 150 man. Förläggningen i Smeberg låg knappt en mil från norska gränsen. Slutövningen var stenhård. Soldaterna tog sig till fots genom skogarna, över de frusna sjöarna från Smeberg till Bäckefors i Dalsland. Det tog sex dagar.
Soldaterna rörde sig i känsliga trakter. Bara några mil bort fanns tyskarna i det ockuperade Norge. Varje grupp hade en radioaapparat. Den bestod av tre delar och sattes ihop varje gång den skulle användas. Vi fick avlyssna, sända fick bara göra på vissa tider. Annars skulle vi avslöja oss. Vi hade också brevduvor som vi använde för att meddela staben när uppdragen var utförda. Partisanerna tog sig fram i skogarna och på skogsvägar. De skulle förflytta sig så osynligt som möjligt. Striderna och överfallen skedde på nätterna. Tidig morgon användes till spaning."

Artikeln i GP är omfattande och mycket läsvärd.

---

När Carin Stenström återvänder till ämnet i Dagen i september 1996 konstaterar hon att Danils och hon själv trodde att berättelsen i DN, 1992, skulle leda till viss uppmärksamhet. Men de kunde tvärtom konstatera att allt förblev ganska tyst (förutom artikeln i GP då). Hon avslutar sin text i Dagen så här:

"De fria jägarna hade ett speciellt kännetecken på uniformen, en grön snodd. Jag frågade Halvar Danils om han inte av militära kollegor, fått frågor om vad snodden stod för. - Nej, aldrig, man frågar inte.

Så kan man nog sammanfatta den maktkultur som uppenbarligen har ett stort utrymme för hemliga nätverk, brödraskap och regelrätta organisationer. Man frågar inte. En svensk tiger, också när sanningen är uppenbar."

Bortkastade skattepengar

Dina pengar  

På DN Debatt i går presenterar Sven-Erik Österberg, ordföranden för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen sex förslag om hur felaktiga utbetalningar ska motverkas.

Sedan 2005 har 300 miljarder betalats ut fel.

Per år innebär det, enligt beräkningarna, minst 11, kanske 18, eventuellt 27 miljarder kronor slussas iväg fel varje år.

18 miljarder per år är den siffra som delegationen använder som mest trolig.

---

Hur ska man då förstå siffran? Miljarder blir lätt abstrakt.

Ta budgeten för Västerviks kommun i jämförelse på en bit över 2 miljarder kronor.

Eller Uppsala kommun, Sveriges fjärde största stad, som har en budget för 2019 på 11,9 miljarder kronor.

---

Med andra ord: en storstad och en liten stad tillsammas uppnår inte i budget den totala summa som staten kastar bort av medborgarnas pengar på felaktiga utbetalningar.

Statens hantering av skatteintäkter är således: katastrofalt dålig.

Avgå alla

Materielkrisen Materielkrisen i Region Uppsala och i de andra regioner som har samma upphandlingsavtal blev ett faktum i början av oktober. Enligt Dagens Medicin har 480 operationer ställts in på grund av krisen. Förvirring råder ännu och en utredning ska visa vad som gick fel.

Helt kort: Att Regionerna inte kan upphandla ett redigt avtal kring materielförsörjningen är katastrofalt både avseende vården i sig, men också avseende medborgarnas förtroende kring den offentligt finansierade och politiskt styrda sjukvården. Har i övrigt inget gott att säga om Apotekstjänst.

---

Krisen är ett tydligt tecken på att sjukvården behöver en sammanhållen totalförsvarslösning både för materiel och läkemedel. Det ska inte kunna uppstå en nationell, regional eller lokal brist på materiel eller läkemedel. Inte i Sverige, 2019, om det inte är mycket särskilda omständigheter som större samhällskriser och krig. Dit räknas inte dåliga avtal.

---

I övrigt måste tjänstemannansvar återinföras och politiker stå sitt kast, med andra ord avgå med omedelbar verkan. I övrigt måste media granska, i meningen avkräva svar och inte bara rapa upp politiska plattityder.

---

I går kom ytterligare ett exempel på hur fjompigt allt är. Under rubriken "Leveranserna måste börja fungera" (obs SVT har ändrat sin rubrik) rapporterar SVT Uppsala hur Varuförsörjningsnämnden resonerar. Nämnden är gemensam för Dalarna, Västmanland, Södermanland, Uppsala och Örebro och arbetar för att materiel ska finnas på plats.

Ingressen till artikeln (min selektiva fetmarkering): "Om inte leveranserna av sjukvårdsmaterial har kommit i ordning i januari kommer Apotekstjänst mista en femtedel av leveranserna till Region Uppsala och de andra regionerna. Det beslutade Varuförsörjningsnämnden under måndagen, rapporterar Dagens medicin."

---

Förlåt, vad?

Mista en femtedel av leveranserna för att regionerna vänder sig till annan leverantör? Januari?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

---

Det ska inte ens uppstå en materielkris. Gör om avtalet omedelbart. Det hela rör inte en allmän intresseförening som viker pappersplan, utan sjukvården i fem regioner, inställda operationer, ökat lidande, längre vårdköer, frustration och tappade förhoppningar på ett fungerande svenskt samhälle.

Avgå alla.

Termin 10: mot sitt slut

Deadline  

Termin 10 på läkarprogrammet vid Umeå universitet, Sundsvalls sjukhus, börjar gå mot sitt slut. Examensarbetet har varit (och är) mycket roligt och stimulerande att arbeta med.

I går var det deadline för att skicka text till de redovisningsdagar som hålls i Umeå i början av januari.

Det har blivit några hektiska veckor sedan alla enkätsvar trillat in och analys- och sammanställningsarbetet tagit över.

Den preliminära titeln på mitt arbete är: Så klarar läkarna vid Sundsvalls sjukhus en kris.

Kris innebär händelse med samhällspåverkan, inte t ex stor olycka på motorvägen med fem multiskadade personer.

---

Uppsatsen har krävt mycket arbete. Det hela började redan förra terminen med att idén för projektet började ta form. Jag knöt an till en lärare på programmet som jag talat med om frågor om krisberedskap, totalförsvaret och liknande.

Jag är glad att jag från början har varit med om att utforma idén till projektet. Det är inte ovanligt att uppslagen till examensarbetena är rätt tydligt utformade av handledaren från början.

Just detta var något av en överraskning när jag började arbetet, då jag kommer från humanioran och där själva idéen till uppsatsen oftast härör hos den som skriver uppsatsen och i förlängningen blir det till del avgörande för framtida forskningsansatser.

(Som tidigare disputerad forskare kanske man kan tro att jag nu dras till forskningen igen - och visst är det roligt - men jag vill bli en redig kliniker)

---

Än är terminen inte över. Jag ska på måndag dra resultaten inför beredskapsenheten på Sundsvalls sjukhus, något jag känner mig särskilt glad för då de daglidags arbetar med beredskapsfrågor. Sedan följer en dragning för klassen i Sundsvall och sedan i januari redovisningen i Umeå. Därefter lägger jag det allra sista på uppsatstexten.

---

I rask takt kommer sedan termin 11, den allra sista terminen på läkarprogrammet (tjohoo!). Jag ser väldigt mycket fram emot den terminen av uppenbara skäl. Mycket glad att ha kommit så här långt. Det känns nästan lite overkligt när jag tänker på de rätt nervösa stegen jag tog mot stora aulan inför uppropet sensommardagen 2014.

Enkelt bra om Kina

Finns andra alternativ  

Den senaste tidens rapportering av VT om regionens resa till Kina är bra journalistik. Anledningen är att den följer formulär 1A för journalistiken: Medborgarnas pengar - vad används de till?

Jag vet inget om hur många "klick" rapporteringen får, men det är till syvende och sist rapportering av det här slaget som leder till att en lokaltidning får en viss tyngd mitt i allt det där småtrevligt puttriga. Det tycker i alla fall jag.

---

VT skrev inledningsvis om att representanter för Region Kalmar skulle åka till Shanghai för skattepengar, något bland annat jag reagerade på.

Tidningen följde sedan upp med att i efterhand förmedla att många ställt sig kritiska till resan och sedan fråga om det är lönsamt med ett kontor i Shanghai.

Den totala, årliga kostnaden för kontoret visade sig då vara: 4 050 000 kronor.

Summan delas på tre mellan Region Kalmar, Region Kronoberg och Linnéuniversitet i Kalmar.

Enligt artikeln ska pengarna, åtminstone Region Kalmars del, komma från Tillväxtverket.

Med andra ord: skattepengar.

---

Det går att orda om hur skattepengar ska användas: Min bild är klar. De ska från regionens del inte gå till Kina.

Det står bortom allt tvivel att Kina utövar påtryckningar på Sverige och det har varit tal om ekonomiska sanktioner från Kina och retoriken har varit anmärkningsvärt högljud.

Det bör naturligtvis inte mötas med ett glad regional vinkning och en investering, tycker jag.

---

Det finns ett annat perspektiv på resan: Klimatperspektivet.

I en global värld där den digitala tekniken bör leda till att resor för hela delegationer kan sluta i ett absolut minimum, bör skattefinansierade projekt gå i bräschen för en sådan utveckling. Skype eller annan liknande plattform fungerar utmärkt. Endera sidan för samtalet får i och för sig sin nattsömn störd. Men än sen (en resa runt halva jorden leder till detsamma).

---

På Inbeijing, som kallar sig Sveriges största digitala nyhetstidning om Kina, publicerades i går en artikel, "Prag bryter med Kina och omfamnar Taipei efter diplomatiskt bråk", som visar hur tjeckiska Prag vägrar gå med på Kinas "spel" och helt sonika vänder sig till Taipei (Taiwan) i stället, som inte direkt följsamt går i Kinas ledband.

Eftersom den svenska modellen, tyvärr, har blivit att kommuner och regioner kan föra sin egen utrikespolitik (se hur Slite och Karlshamn har förhållit sig till ryska Nordstream 2), i stället för att följa en gemensam och sammanhållen nationell hållning (vilket är högst rimligt då det finns säkerhetspolitiska aspekter inblandade), så är min tanke att Region Kalmar kan gå i täten för en brytning med Kina.

Det skulle innebära mer skattepengar på kärnuppgiften sjukvård och en skopa gedigen rättrådighet. Varför inte?

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar