Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Har gjort mitt val

Under termin 9 på läkarprogrammet krävs en mindre insats på termin 10, skulle man kunna säga.

Jag syftar på de förberedelser inför examensarbetet under termin 10 som behöver grundas redan under innevarande termin 9.

En rad ämnen finns att välja på och flera handledare står redo att bistå studenterna, peppa och mana på - eller något åt det hållet, skulle man kunna tro.

Examensarbetet tar upp hela termin 10.

 

Uppsatser/egna arbeten är alltid roliga, tycker jag - men kräver en liten annorlunda insats än det vanliga pluggtugget.

Jag minns med glädje det så kallade specialarbetet på gymnasiet, då jag valde att skriva om Ingmar Bergmans så kallade filmtrilogi: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden.

Uppsatsen blev inget mästerverk, om jag säger så.

 

Men allt sedan dess har egna arbeten, där jag inbillar mig att jag kan vända och vrida på saker lockat mig.

Under min akademiska bana har jag knåpat ihop: Två B-uppsatser, två C-uppsatser, två magisteruppsatser (varav den ena av någon outgrundlig anledning inhämtades av Konstbiblioteket) samt en avhandling.

Men dessa "arbeten" är formade mot bakgrund av humaniorans vetenskapsteori -- numera är jag läkarstudent och de vetenskapliga kraven är om inte väsensskilda så i flera avseenden annorlunda.

 

Jag fick häromveckan klart med ämne och handledare och hann i dag med ett möte med en central person inom Region Västernorrland som verkar kunna hjälpa mig fram.

I och med att jag hyser ett stort intresse för läkaryrket men också inför civilförsvar, beredskap och andra närbesläktade ämnen bestämde jag mig för att se om det fanns möjligheter att dessa kunde samköras, så att säga, inom gränserna för examensarbetet.

 

Jag hade vid ett tillfälle samtalat rätt ingående med en lektor och läkare om just krisberedskap, sjukvård och den allmänna (o)förmågan till personlig krisberedskap.

Nu återkopplade jag till denne under ett möte och det visade sig att vi liksom fann varandra kring dessa ämnen, skulle man väl kunna säga.

Rätt befriande faktiskt.

Sagt och gjort: ämnen för examensarbetet spikades väl där och då och jag kommer spendera nästa termin med att vetenskapligt undersöka beredskapen inom sjukvården i relation till större kriser. Jag har naturligtvis en rad mer specifika frågeställningar, men jag lämnar de därhän för tillfället.

 

Det man kort kan säga kring ämnet är att det civila försvaret återigen har hamnat på tapeten och en del pengar satsas ånyo på detta - men uppförsbacken är rätt brant. Detta på grund av att det mesta i synkront samspel med försvarsmaktens devalvering - har nedmonterats och i flera fall till och med destruerats.

Orsakerna till denna negativa process är rätt dunkla, men kan vara ett ämne i sig för en djupare granskning (dock inte min).

 

I dag satt jag i varje fall på ett ytterst spännande möte med en person centralt placerad kring dessa frågor.

Där satt vi och pratade om signalskydd, ofred och beredskapsövningar.

Det blev en bra start på ett examensarbete som egentligen kör igång efter sommaren.

Återstår att se hur den riktiga arbetsinsatsen blir.

Men varför i varje fall inte välja ett ämne som intresserar!

Norsk spionhistoria - svensk parallell

Det var i början av december förra året som den norske förre gränsinspektören Frode Berg greps i Moskva. Han misstänks för spionage mot Ryssland på uppdrag av den norska underrättelsetjänsten och den norska staten. Frode Berg riskerar 20 års fängelse.

Den information som till en början kom ut var rätt knapphändig. Det som framkom i rapporteringen var att Berg hade fått pengar av personer i Norge för att förmedla dem till någon i Ryssland. Berg sa efter gripandet att han kände sig lurad och att han var fångad i en fälla.

- Det är overkligt, jag beskylls för något jag inte har gjort, sa han till norska TV2.

När han greps hade han 3000 euro på sig och den ryska säkerhetstjänsten FSB misstänker att pengarna skulle ges till en person mot information om atomubåtar i den ryska Nordflottan.

I samma veva häktades den ryske medborgaren Aleksej Zjitnjuk för att ha överlämnat dokument till Frode Berg. Zjitnjuk är misstänkt för landsförräderi.

 

I går kom nyheten att Frode Berg erkänner att han agerat kurir för den norska militära underrättelsetjänsten upprepade gånger – men att han nekar till de anklagelser som riktats mot honom. Berg ska ha berättat om de personer i Norge som bett honom ta med pengar till Moskva och att han är säker på att den man han mötte i Oslo i höstas arbetade för underrättelsetjänsten. Han ska vidare ha sagt att eftersom han inte riktigt förstod vad arbetet gick ut på. Därför nekar han till anklagelserna om spioneri mot Ryssland.

Bergs norske advokat Brynjulf Risnes berättar att Berg känner sig sviken av norska myndigheter, att han trott att de skulle ställa upp för honom, och att han varken förstod omfattningen av det han blivit involverad i eller hur farligt det kunde bli.

Frode Berg sitter i Lefortovo-fängelset, ett högsäkerhetsfängelse som FSB använder sig av.

Den norska underrättelsetjänsten har inte kommenterat ärendet – och kommer högst sannolikt inte heller att göra det framgent. Varken Försvarsdepartementet eller UD har offentligt kommenterat saken.

Uppståndelsen i Norge är naturligtvis stor, ingen norsk medborgare har dömts för spioneri i Ryssland sedan andra världskriget. Kommer Frode Berg att bli den förste? Kan 62-årige Berg vänta sig 20 år i fängelse för spioneri mot Ryssland?

Om Frode Berg verkligen har gått den norska militära underrättelsetjänstens ärenden är det svårt att med säkerhet säga något om, men mycket tycks tala för det utifrån vad som har kommit fram. Den metod som beskrivs, att använda sig av personer som reser till Ryssland av privata eller affärsmässiga skäl och ombeds förmedla information är en dokumenterad underrättelsemetod, även i svensk underrättelsehistoria.

I norsk media har den fd underrättelsechefen Ola Kaldager kommenterat saken. Han tror att Bergs historia mycket väl kan vara sann och att denne nog inte nämnt underrättelsetjänsten om den inte hade varit involverad. Men han tycker att det är amatörmässigt av underrättelsetjänsten att använda sig av en tidigare gränsinspektör.

- Det verkar väldigt speciellt att rekrytera en som har haft det jobbet. I Ryssland är gränsinspektörer KGB-folk. De tar det nog för givet att det är detsamma i Norge. Därför är konstigt att välja en sådan person, säger Kaldager till Dagbladet.

I en ledare i norska Dagavisen bekymrar sig ledarredaktionen över det som har hänt och angriper även den personbaserade inhämtningsmetod som är en av kärnverksamheterna för underrättelsetjänsten: ”I vår digitaliserte tid trodde vi det skjedde uten bruk av pensjonister med penger i veska og brev som skal overleveres spionkontakter. Det minner mer om en spionroman fra 1960- tallet av John le Carré, enn om moderne etterretning.”

Valet av Frode Berg, om det nu stämmer att denne arbetat på uppdrag från underrättelsetjänsten, kan naturligtvis bedömas som onödigt vågat – men det är å andra sidan lätt att vara efterklok (han är ju gripen). Men att nutida underrättelsetjänster inte skulle arbeta med personbaserad inhämtning (HUMINT) – utan bara inhämta information genom signalspaning och de områden som faller under denna, är fel. Mellanmänskliga kontakter kommer alltid vara en viktig del av underrättelsearbetet.

Kommer då Frode Berg att bli dömd? Det går dock inte förutspå utfallet. Skulle FSB skulle spela så högt att de inte har på fötterna? Om Berg blir dömd, är frågan om han blir fångutväxlad mot någon dömd rysk spion i väst. Detta hände med viss regelbundenhet under kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen. Eller kanske gör Norge någon eftergift gentemot Ryssland och Berg släpps hem.

En svensk parallell. 1996 greps en svensk ingenjör i Ryssland. Han var vid den här tiden anställd på för företaget Celsius och hade där insyn i militära projekt. Mannen var tidigare kopplad till Försvarets forskningsanstalt (FOA) - och läste ryska på fritiden. Efter att ha träffat två killar som också läste ryska och bett honom ta med pengar och ett brev till en kille i Ryssland åkte han över till S:t Petersburg. När han överlämnade pengarna till en man fick han en rysk docka tillbaka med en filmrulle i.

Plötsligt stormar FSB in och griper den svenske ingenjören som omedelbart förhörs i ett ökänt hus ägt av säkerhetstjänsten.

Efter förhöret och anklagelser om att han arbetade för svensk marin underrättelsetjänst, utvisades mannen ur landet. Ingenjören har allt sedan detta nekat till att denne hade någon koppling till svensk underrättelsetjänst.

Men andra har skvallrat. Den svenske politikern (M) Rolf Dahlberg som vid tiden satt i Försvarets underrättelsenämnd fick i TV4 ur sig att den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste del, Kontoret för särskild inhämtning (KSI) låg bakom – att ingenjören hade varit en kurir. Rolf Dahlberg avgick sedan. Uppgifter av detta slag är ytterst hemliga.

Varför släpptes då ingenjören? Det är oklart. Men hem kom han – utan rättegång. Efter en del efterforskningar kan jag konstatera att mannen i dag lever utomlands.

Men vad blir Frode Bergs öde? 

Vägen från studier till konstliv

Som ung humaniorastudent var det svårt att få kontakt med världen utanför universitet.

Den som läser konsthistoria, estetik – vilka var de ämnen – jag läste dubbelt under några år i början av 00-talet får en knapphändig inblick i samtiden. Så var det i alla fall när jag läste. Och jag tror att mycket lite har ändrats, även om jag inte är säker.

Jag for mellan Uppsala (där jag läste estetik) och Stockholm (där jag bodde och läste konsthistoria) för att hinna med alla föreläsningar och seminarier.

Att läsa dubbelt inom humaniora, dvs två kurser parallellt, är nog i regel inget större problem för någon som är genuint intresserad av ämnena och verkligen lägger tid på att studera.
Men visst kunde det bli stressigt.

Så som kurserna var upplagda började vi under antiken och tragglade oss framåt linjärt och slutade kanske någon gång på slutet av 1970-talet, ty därefter fanns inga etablerade översiktsböcker.
Det som hände på konstmuseer och konstgallerier var något som inte nämndes överhuvudtaget. Informationsinhämtningen därom fick man sköta bäst man ville.

Men det fanns en fristående kurs som avvek: Filosofisk estetik, vid Stockholms universitet, initierad av filosofen, konstkritikern Lars O Ericsson.

Här låg fokus varje termin på att å ena sidan avhandla grundläggande estetiska/konstteoretiska begrepp och å den andra på att, vid varje termin ta upp ett nytt, samtidsfokuserat ämne

Jag gick kursen tre gånger – även om jag bara kunde få betyg en gång.

När jag gick kursen hade jag en avklarad magisterkurs i konsthistoria och var minst kandidat i estetik. Jag var svulten på samtidskonst – som alltså mer eller mindre hade varit helt frånvarande i min utbildning.
Jag gick nog kursen 2003 och terminens ämne var relationell konst, som hade varit aktuellt sedan mitten av 90-talet (även om jag inte hade den blekaste aning om det då).

De konstnärer som arbetar ”relationellt” ruckar på den traditionella distinktionen mellan konst och verklighet. Konst återfinns vanligen som en målning på väggen eller åtminstone som ett välavgränsat objekt i en konsthall.

Men de relationella konstnärerna tog plats i vardagslivet, på gator och torg, gjorde interventioner i verkligheten, använde vanliga objekt, modifierade saker eller upplevelser – och möjliggjorde på så vis att vi, betraktaren, vardagsflanören, den stressade arbetaren, kunde se verkligheten på ett nytt sätt och i bästa fall fundera över sin och andras roll i den. Deras konst var långt ifrån kommersiell – hur säljer man ett verk som bygger på att konstnären interagerar med vanligt folk på gatan?

De tre konstnärer som Lars O Ericsson bjöd in för att berätta om sin konst kom att betyda mycket för mig under många år. (Bara att bjuda in konstnärer var något universitetslärarna annars aldrig gjorde).

Konstnärerna var: Elin Wikström, Dorinel Marc och Stig Sjölund.

Jag befann mig i en tid där jag försökte att åtminstone få en fot ut från universitetet (även om jag hade doktorandambitioner) och intervjuade eller skrev om de tre konstnärerna i olika sammanhang – studenttidningar, internetsajter – och den blogg jag drev med en god vän.

Men det var Stig Sjölund som kom att betyda mest för mig – vi blev goda vänner. Och var nära under många år. Jag minns första gången han frågade om jag ville följa med till ett konstgalleri. Vi gick till Galleri Brännström & Stene på Liljeholmen och där öppnade sig en helt ny värld för mig. Här kunde jag prata med gallerister, konstnärer och kritiker på riktigt för första gången. Att jag fick följa med i taxin till en cool krog på middag sedan var liksom ofattbart spännande.

Utan den introduktion jag fick av Stig hade jag aldrig börjat skriva om konst på ett mer professionellt sätt. Jag fick möjlighet att bidra i den kortvariga internetbaserade tidskriften NU-e genom att jag hade träffat de två konstkritiker som drev den, John Peter Nilsson (numera chef för Moderna Museet Malmö) och Milou Allerholm (Dagens Nyheter).

Det specialarbete vi skulle skriva under Filosofisk estetik inriktade jag på Stig Sjölunds nya utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum, och jag fick med andra ord en enastående inblick i hur han arbetade gentemot konstmuseet.

Under många år umgicks vi tätt, jag och Stig. Ibland träffade jag hans vänner, men ofta satt vi hemma hos honom eller hos mig, och bara pratade. Ofta började vi beta av olika konstgrejer, men snabbt började vi prata om annat, so film eller annat som spelade roll för oss. Ibland gick vi ut och käkade – och ofta gick vi på bio.

Vi hade rolig grej för oss, vi försökte se så många filmer som möjligt under en enda dag – och varje gång försökte vi toppa vår tidigare insats. Det blev fyra, fem, sex – sju filmer på en dag. Vi var helt slut när dagen var slut framåt ett på natten…

Stig var också så otroligt generös. Jag har än i dag flera mindre konstverk av honom. En dag sa Stig:

- Jag har tröttnat på min liggstol, min Le Corbusier. Vill du ha den?

Det var svårt att ta in. Vi talar om Le Corbusiers LC4 Chaise Lounge, ritad ursprungligen 1928. Den blev min – bara jag kom och hämtade den. I dag står den i vårt lilla bibliotek.

Det roliga med Stig var att han var så speciell – men ändå så vanlig. En otroligt skön kille, skulle man kunna säga lite förenklat.
Stig Sjölund är och var min favoritkonstnär, inte minst för hans så många olika sätt att göra konst på. Jag tycker helt ärligt att Stig är bäst. Och grymt underskattad. Här är mitt favoritverk av honom, där män klädda i kvinnokläder tar hand om bilparkeringen på bomässan i Malmö 2001.

Jag skriver om Stig i dåtid, för faktum är att vi inte har någon kontakt i dag. Så är livet ibland, men de åren när vi hade nära kontakt förblir mycket betydelsefulla för mig. Jag är glad för den tiden och det är bra så.

Angående Lars O Ericsson. Jag blev senare redaktör för den bok där jag gjorde ett urval av hans konstkritiska texter. Vilken ära. Lars O är nog den ende sanne konstkritiker Sverige har haft sedan mitten av 1980-talet fram till i dag.

Kan du erkänna hur mycket du dricker?

Givet att du är vuxen, frisk och gör valet att dricka alkohol - hur mycket bör du dricka? Och gör det egentligen någon skillnad om du dricker vin, öl eller sprit?

För egen del kan jag gott bekänna att jag dricker alkohol då och då sedan den dagen jag tog studenten för 20 år sedan.

Förutom någon vecka i början av studietiden i Uppsala har jag nog aldrig druckit mer än det som rekommenderas.

Jag tillhör dem som gärna tar en öl eller två i goda vänners lag eller gör en cocktail under helgen. Mer än så blir det mycket sällan, jag dricker med andra ord måttligt. Men jag kan njuta av alkohol - en riktigt kall öl på verandan en stekhet sommardag, ett glas vin till maten ibland eller en riktigt välbalanserad cocktail en uppsluppen lördagkväll. Toppen, tycker jag.

 

Jag såg aldrig mina föräldrar dricka alkhol när jag var barn - det fanns ingen alkohol hemma då. Och jag själv kände inget sug alls under gymnasiet när många ändå drack rätt mycket, vill jag minnas.

Just den delen av svensk alkoholkultur har jag väldigt svårt att förstå. Minderåriga får inte köpa alkohol - de ska inte dricka, det är direkt skadligt; det är svårt att veta hur mycket man tål eller vilka sidor som kommer fram hos sig själv eller sina vänner. Men ändå dricker en del barn stora mängder alkohol - jag förstår det bara inte. Föräldrar antingen ser det inte (tveksamt!) eller bryr sig inte (mer sannolikt). Alla föräldrar har kanske inte heller förmågan eller inflytandet att sätta gränser kring alkohol. Jag tycker, helt ärligt, att denna problematik är mycket ledsam.

Jag minns vänner från tonåren som absolut inte kunde hantera alkohol, drack ofta, drack för mycket, blev radikalt personlighetsförändrade - och jag vet också att för vissa har problematiken bitit sig kvar.

 

Förutom att något glas vin kan göra dig trött och okoncentrerad - och en direkt livsfara i trafiken - är ett större alkoholintag associerat med för tidig död, högt blodtryck, leversjukdomar etcetera, samt generell missbruksproblematik som innebär att det kan vara svårt att behålla jobb, ha en familj, med mera.

Dessutom finns kring alkohol och särskilt överintag av alkohol en skamproblematik. Det kan således vara svårt att erkänna sitt alkholintag och då också att göra något åt det, om så behövs. En bra hälsocentral med engagerade läkare har verktyg att hantera denna sida av problematiken.

 

Men hur mycket kan du då dricka innan alkoholintaget bedöms som ett riskbruk och är associerat med fysisk eller psykisk ohälsa?

Risknivåer för alkohol (standardglas/vecka) Källa: Folkhälsomyndigheten.

Ett standardglas motsvarar 12 g alkohol. Denna mängd alkohol finns i ett glas (15 cl) vin, en flaska (33 cl) starköl (5 %) eller 4 cl starksprit.

  • Kvinna: 9 standardglas/vecka = 2 flaskor vin eller 10 flaskor starköl/vecka eller 40 cl stark­sprit/vecka

  • Man: 14 standardglas/vecka = 3 flaskor vin eller 15 flaskor starköl/vecka eller 60 cl starksprit/vecka

Som riskkonsumtion/riskbruk räknas också all konsumtion motsvarande 5 (män) respektive 4 (kvinnor) standardglas vid ett enda avgränsat tillfälle ("intensivkonsumtion").

Under graviditet är det okänt ifall en liten mängd alkohol kan intas utan risk för fostret, varför rekommendationen är att helt avstå från alkohol.

På ett individuellt plan kan det vara förenat med hälsofara att dricka mindre än dessa gränsvärden. Lyssna på din kropp.

Nyligen har forskning kring alkoholkonsumtion uppmärksammats som säger att dessa gränsvärden är för höga, läs själv och gör en egen bedömning. Värderna ovan är hittills de som gäller från Folkhälsomyndigheten.

 

Det som kan vara svårt med alkoholintag är känslan eller bilden av proportioner. Det vill säga, en vecka har gått - hur mycket blev det sammantaget? Några folköl, ett glas vin och några drinkar? Hur mycket är det då?

Systembolaget har en enkel sammanställning om alkholmängden i olika drycker. Det kan vara lätt, tror jag, att inte tänka på att en starköl om 33 cl motsvarar samma alkholmängd som en folköl om 50 cl = cirka 4 cl 40% sprit.

Således. Dricker du tre folköl en kväll har du fått i dig cirka 12 cl starksprit. En mängd som de flesta ryggar tillbaka ifrån, skulle jag gissa. Tänk dig en megacocktail, "en tolva" på krogen...

 

Finns någon nytta med alkohol?

Om detta tvistas det, kan man väl ändå säga. Det finns studier som säger att det finns en skyddande effekt gentemot hjärtkärlsjukdomar och diabetes och att den uppnås vid mycket låg konsumtion: motsvarande under ett glas vin per dag för män i 70-årsåldern, och under ½ glas per dag för kvinnor i samma ålder. Men forskningen är inte entydig.

För personer under 40 år finns inget - absolut inget - som talar för att det finns några fördelar med att dricka alkohol alls utifrån ett hälsoperspektiv.

Observera. Det finns inga säkra belägg för att rekommendera alkohol som förebyggande behandling och inga belägg alls att rekommendera alkohol som medicin.

Transportstyrelsen. Kanske den största läckan någonsin

Transportstyrelsen. Ett aktivt arbete för outsourcing och mot rådande lagstiftning. Enorma skador för riket - men vilka blev följderna för de ansvariga?

 

Stig Bergling (gripen 1979)

Spioneriets omfattningen: Fortifikationskoden, den topphemliga förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Samt: den svenska kartläggningen av ryska diplomaternas aktiviteter i Sverige.

Stig Wennerström (gripen 1963)
Omfattningen: Wennerström lämnade bland annat ut hela det svenska försvarsupplägget under 1950-talet, inklusive projektet kring flygplanet Draken.

Transportstyrelsen-gate (uppdagades 2017 - ingen greps, inget åtal)
Omfattningen: Oöverskådligt stor, bland annat har skyddade identiteter inom både militär och polis röjts som bedöms ha lett till att de drabbade levde/lever under direkt hot om livet. Dessa verksamheter måste startas om helt från noll. Statens krypterade kommunikationssystem är röjt, likaså känslig information om broar, vägar, hamnar, tunnelbanor, företagshemligheter, samtliga adresser till civila piloter, inklusive de stridspiloter som också har civilt flygcertifikat. Och så vidare, med mera, etcetera.
---


Var då TpS-gate en spionskandal? Fanns det någon/några som aktivt arbetade för att sprida säkerhetsklassad information som föll under Säkerhetsskyddslagstiftningen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretess-lagen, och från myndighetens egen riktlinje om krav på informationssäkerhet, till främmande makt, icke-säkerhetsklassade organisationer, företag eller individer?

På den andra av de två frågorna är svaret: Absolut ja.

Allt som har framkommit pekar entydigt på att avstegen från lagstiftningen var aktiv och medveten. Trots upprepade möjligheter att stoppa outsourcingen av Transportstyrelsens databaser (det fanns skarpa protester internt) fortgick arbetet med att möjliggöra att icke-säkerhetsklassad personal i Östeuropa skulle få ta del av uppgifterna. Så ja. Det pågick ett persondrivet arbete för att sprida säkerhetsklassad information.

Tvivelsutan går det att dra slutsatsen att den skada Sverige har åsamkats av detta aktiva, medvetna arbete är synnerligen omfattande och således också mycket allvarlig för rikets säkerhet.

Utifrån ett internationellt säkerhetspolitiskt perspektiv har Sverige tappat ansiktet. Vi ska anta att vårt anseende i det här avseendet har sjunkit till botten.

Inrikespolitiskt leder skandalen till minskat förtroende hos medborgarna visavi myndighetssverige på ett i dag oöverskådligt sätt.

Visst kan TpS-gate liknas vid en spionskandal. Men här gjordes inget i det fördolda - även om mycket tyder på att regeringskansliet informerades sent. Men inget kopierades i smyg och gömdes för att sedan överlämnas under intrikata förhållanden på avtalad plats till en underrättelseofficer från främmande makt. Nej, i stället satt man på möten och talade om att göra avsteg från gällande lagar - att placera känslig information hos personer och företag man inte ens hade bedömt eller visste mycket om. Flera på Transportstyrelsen ifrågasatte idéerna – men deras oro togs inte på allvar.

Vad blev då följden av TpS-gate? Maria Ågren, generaldirektör för Transportstyrelsen, som var den drivande i arbetet med outsourcingen fick ett strafföreläggande på 70 000 kronor och omplacerades för annat arbeta på regeringskansliet. Avstegen som gjordes ledde med andra ord inte till åtal. Så här gick det till: Ågren får ett meddelande om det brott hon misstänks för, hon erkänner brottet, saken går inte till domstol, inget åtal väcks. Bötern betalas.

Vanligtvis förekommer strafföreläggande när det handlar om snatteri och trafikförseelser.

Aldrig tidigare har ett brott som skadar rikets säkerhet gett ett strafföreläggande.

Men Maria Ågren erkände alltså brott, även om hon nu har ändrat sig, det har framkommit att hon bara erkände för att slippa uppmärksamheten som en rättegång hade lett till.

Hon har vidare meddelat att hon vill ha tillbaka jobbet.

Den som vill fundera över vilka eventuella paragrafer i 19. kap. Om brott mot rikets säkerhet, som hade kunnat vara aktuella vid en bedömning som lett till åtal kan gå igenom paragraferna.

Det blev några smärre politiska följder. Inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) tvingades avgå efter att allianspartierna öppnat för misstroendeförklaring.

Men några långtgående följder för de två politikerna, som naturligtvis borde ha sett till att det fanns rutiner för att de omedelbart informerades om Transportstyrelsens avsteg då besluten togs - och innan besluten omsattes i handling, blev det egentligen inte.

Ygeman har fått den prestigefyllda uppgiften att vara gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen och har redan sagt att han är öppen att fortsätta som minister i en framtida regering. Anna Johansson är socialdemokraternas i Göteborgs förstanamn på riksdagslistan.

Så här ser det alltså ut i Sverige i dag när det kommer till de allra mest kritiska aspekterna av vår säkerhetspolitik.

Sammantaget rör det sig om en skandal, ett brott mot rikets säkerhet som kan jämföras med den skada våra gripna spioner har orsakat. Men några konsekvenser i paritet till denna omfattning går dock ej att spåra.

Läs denna artikel för en sammanfattning av förloppet.

Därför är läkarstudierna bra i Sundsvall

Varför studera till läkare i just Sundsvall? Denna norrländska metropol, med sin sköna stenstad.

Var man än läser till läkare så blir åtminstone en viss del av utbildningen på annan ort än där ditt universitetssjukhus ligger. Vi som går Läkarprogrammet vid Umeå universitet kan välja att genomföra de kliniska terminerna (dvs från termin 6 till 11) i Sundsvall, Östersund, Sunderbyn (som ligger mellan Luleå och Boden) eller att stanna vid Umeå universitet.

Faktum är att hela studiesystemet bygger på att vissa flyttar och läser på annan ort än Umeå. Alla kan inte stanna vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Det skulle bli för trångt och bökigt för både studenter och personal - och kanske också för patienterna.

För egen del var tiden i Umeå riktigt bra, här fanns ett fantastiskt medicinskt bibliotek, vänner på och utanför sjukhuset - och ett mycket rikt konstliv. Som (fd) konstkritiker var jag glad att Västerbottens-Kuriren och kulturchefen där, Sara Meidell, välkomnade mig - och jag fick möjlighet att skriva flera recensioner under mina år i staden. Meidell är den kulturchef som på det stora hela har varit roligast att samarbeta med under mina år som kulturskribent. Jag saknar således VK.

I Sundsvall går cirka 12 studenter per termin och vi samsas alla kring de placeringar vi har på t ex kirurgen eller onkologen. Sjukhuset är ett så kallat länssjukhus men har, enligt uppgift, ett upptagningsområde i Västernorrland som till befolkningen motsvarar det som gäller för universitetssjukhuset i Umeå.

Med andra ord: Det råder ingen brist på patienter.

Det finns skillnader. Till exempel: De mer specialiserade operationer som genomförs i Umeå genomförs inte i Sundsvall. Vill man se de vanligaste operationerna ska man vara vid ett mindre sjukhus - vill man se specialarna ska man vara vid ett universitetssjukhus.

Det kan tyckas vara en smaksak, men för egen del är jag glad att få en god bild av det vanliga.

Hur skillnaden mellan sjukhusen framträder/upplevs visavi studenttätheten tvistas det om. Någon entydig bild får jag kanske inte. Men det drar ändå lite åt att de som är vid de större universitetssjukhusen, som Akademiska i Uppsala eller i Umeå, mer sällan "står i såret" under en operation än vi som är vid ett mindre sjukhus.

Mycket tyder också på att vi är färre studenter per utbildande läkare på avdelning/mottagning än på större sjukhus, där det tenderar att vara studenttätare. Vid något enstaka tillfälle har vi varit tre personer på en AT-läkare och en överläkare under några dagar på en placering. Ofta är vi ensamma, ibland två studenter per expedition eller mottagning.

För egen del gör det mig inget alls om vi är två, tre studenter på en avdelning under samma tillfälle. Men kanske blir möjligheten att ställa frågor, att inhämta information mindre lättsam och mindre tillgänglig om man är fler? Jag vet inte.

För egen del hade jag tyckt att det vore roligt att kanske få bredare erfarenhet och vara placerad någon vecka på ett litet sjukhus i norrlands inland eller varför inte längre söderut under en period.

Läkarutbildningens senare del, de kliniska studierna, är till viss del en slags lärlingsutbildning; man går med, ser hur läkaren agerar, hur denne resonerar, man får testa på vissa mindre ingrepp, och så vidare. Nästan helt uteslutande genomför vi som är placerade i Sundsvall vår läkarutbildning här och ingen annanstans.

Men nästa vecka är det ändå dags att uppleva sjukhuset i Östersund, för en kort delkurs i personlig utveckling. Det ser jag mycket fram emot, inte minst för att jag då får möjlighet att återse några läkarstudentvänner, som nu är placerade där.

Angående Sundsvall i övrigt. Detta är en fantastiskt vacker stad och stämningen i stadskärnan är verkligen trevlig, människor i allmänhet är öppna och positiva. Sundsvall röstades förra året fram till Sveriges vackraste stad. Arkitekturen centralt är på toppnivå. Dessvärre är Sundsvall långt ifrån en stad med en rik konstscen.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar