Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Filmhistorien är här och nu

Vi lever i en kulturell period där vi kan se filmer från 1930-talet, lyssna på skivor från 60-talet och se om tv-serier från vår barndom - men ändå tycks vi fast i vår egen tid.
Det förvånar mig ofta hur få som är intresserad av annat än det som finns framför dem i videohyllan eller som surrar på topplistan på P3.


Film-, tv- och musikhistorien ligger där öppen att erövra om och om igen, för var och en. Men det kan vara svårt att hitta en ingång - var ska man börja? Här nedan skriver jag om film från förr - som hade bättre manus, roligare intriger, bättre regi, coolare skådespelare och mer genuin sensmoral än i dag.

Man bör se en film av Billy Wilder.
Sunset Boulevard (1950) om en fd filmstjärna snärjer en ung arbetslös manusförfattare och de planerar hennes återtåg som pånyttfödd stjärna i en Hollywood som hellre väljer nytt än återanvänder gammalt. Ren magi, inte minst eftersom stumfilmsaktrisen spelas av Gloria Swanson - som själv var stjärna under stumfilmstiden. Håll dessutom ögonen öppna för flera andra fd stumfilmsstjärnor i filmen, som redan under 50-talet var närmast borglömda.
Eller varför inte Wilders The Apartment (1960) om en hunsad kontorsarbetare i New York, vars lägenhet används av hans chefer för att förföra sekreterarna på jobbet.

Man måste se en film med Cary Grant.
De flesta gör misstaget att välja någon av Grants 50-talsfilmer, och javisst där finns flera pärlor. Men det är 30-talets och det tidiga 40-talets Cary Grant som får den mest luttrade att dra på smilbanden. Ingen kan snubbla så elegant som Cary Grant - för att i nästa stund ledigt öppna champagneflaskan. Se Holiday (1938) eller The Philadelphia Story (1940) där Grant spelar mot Katharine Hepburn - kärlek och personkemi som Hollywood i dag inte ens kan drömma om i sina mest hypade romantiska komedier.

Man ska se en film av Ernst Lubitsch.
Den mest begåvade regissören. För den som uppskattar finurligheter, storstadselegans, luriga intriger och en dialog som kräver lite mer av betraktaren. Se Trouble in Paradise (1932) eller The shop around the corner (1940) - som förövrigt är den överlägsna förlagan till You've got Mail (1998) med Tom Hanks och Meg Ryan. Lubitsch har förmågan att i varje film överraska. Det går aldrig att räkna ut hur det ska gå.

Man är rent ut sagt ovanligt dum om man inte ser en film med Gary Cooper.
Få skådespelare från Hollywoods "golden era" är i dag så bortglömda som Cooper. Ingen aktör var lika snygg, populär och hade samma chosefria framtoning. Den som inte har sett Mr Deeds goes to Town (1936) och Meet John Doe (1941) - båda regisserade av Frank Capra - kan inte kalla sig filmintresserad. Här fångas det moderna amerikanska samhällets fällor och öppningar.

Det är ovanligt trist att inte se en film med Marlene Dietrich.
När Marlene Dietrich kom till Hollywood i sällskap med den tyske regissören Josef von Sternberg tog hon filmbranschen med storm. Ingen hade tidigare varit så kylig och tuff och samtidigt så omöjlig att slita blicken ifrån. När hon i von Sternbergs Morocco (1930) som nattklubbssångerska kysser en kvinna i publiken stod tiden still. Ingen kunde rå på Dietrich. Under några år var hon störst och gjorde vad hon ville.

Gör dig själv en tjänst - se en film med Ingrid Bergman.
Ingen är så äkta som Ingrid Bergman. Kontrasten mot hennes amerikanska kollegor är påtaglig. Och hon är dessutom både "vanlig" och cool. Se henne i Alfred Hitchcocks Spellbound (1945) som suspekt psykoanalytiker mot Gregory Peck. Eller i den stora klassikern Casablanca (1942) mot Humphrey Bogart.

Det fantastiska i sammanhanget är att film från den här tiden inte helt är från en svunnen tid - den finns här och nu, bara vi vill. DVD-filmer går att hitta på flera olika sajter som t ex Amazon. Ödsla inte tid på alla de urbota tråkiga dussinfilmer som spottas fram från Hollywood och går i repris på TV3. Gör livet lite roligare - se bra film.

Bloggen stängs!

Toppenkul har det varit Jag nåddes i går av beskedet att VT:s externa bloggar (eller vad nu kallas) ska stängas ned. VT går åt ett annat håll. Min blogg och de andra kommer inte att vara kvar.

Tråkigt, tycker jag, då det har varit roligt att skriva om läkarstudierna från Sundsvalls sjukhus och lite extra tråkigt känns det i och med att jag har cirka 120 dagar kvar på utbildningen. Det hade varit roligt att få ta bloggen hela vägen fram till examen, så att säga.

Jag har ju också skrivit om andra saker och lagt en viss tyngd på säkerhets- och försvarspolitik. Ämnen som återigen blivit aktuella för gemene man, även om medierapporteringen ofta haltar generellt. En del kultur i form av några recensioner och betraktelser har det även blivit.

---

I början skickade VT (eller koncernen) statistik på hur många som läste bloggen. Läsarna varierade rätt stort, men senaste åren har jag ingen information därom.

Men jag har sett att några texter som jag har skrivit har delats på twitter och där rönt en viss uppmärksamhet, något som känts roligt.

Jag intervjuade en fd underättelseofficer om en rysk övning, vilket nådde många läsare. LÄS HÄR. Jag skrev även om SvD:s rapportering av Operation Örnen 2014 och även den delades flitigt. LÄS HÄR.

---

Jag skrev också något som nog får betecknas som en nyhet, när jag intervjuade polisen Lisa Koblanck om prover som visade på knarkpåverkade på en strandfest i Västervik. LÄS HÄR. Att jag skrev en nyhet blev väl inte helt populärt från VT:s sida, men så var det i alla fall, och tidningen skrev sedan om saken för egen räkning. Anledningen till att jag kom i kontakt med LK var att jag såg hennes twitteruppdatering om saken. Twitter är för övrigt en mycket god ingång för tips såväl lokalt som nationellt.

---

Jag ska passa på att tacka chefredaktör Christoffer Nielsen för möjligheten att ha bloggen på VT.se. Det har varit väldigt roligt och eftersom jag är en skrivande person har det varit ett bra (men ibland lite väl tidsödande sätt) att tänka på annat än läkarstudierna.

Jag dyker nog upp någon annanstans som skribent framöver då det är svårt att släppa skrivandet.

---

Här är mina två första texter jag skrev på bloggen som gav en viss ingång till mitt studieval, att börja läsa till läkare "på gamla dar".

Första.

Andra.

---

Kort sagt: Det har varit toppenkul att ha bloggen -- tack för mig!

Termin 11: On it's way!

Likt en rymdraket tillsynes evigt resande till främmande planeter -- så har det nog lite känts ibland att gå Läkarprogrammet för mig.

Till slut är raketen på väg tillbaka mot jorden. Jag är med andra ord inne på T11, den sista terminen på den här fem och halvt år långa utbildningen.

Det är en lätt svindlande känsla -- och jag kan nästan inte vänta på att få börja arbeta som läkare.

Men först ska terminen som innehåller framförallt gynekologi, obstretrik och pediatrik genomföras.

---

Introduktionsveckan (förra veckan) betades av i raskt tempo och jag gjorde min första gynundersökning på tisdagen och tränade barn-HLR på onsdagen. Ständigt nya utmaningar. Övning. Teori. Övning. Teori.

Vecka 2 (nu) innehåller barn och ungdomspsykiatri, ett ämne som intresserar mig, men som är knepigt och känsligt.

Hej och hå. Full fart. Etc. Med mera. Och så vidare.

---

Sundsvall är sig likt, men onekligen är vintern även här i Västernorrland riktigt mild. Lite slask ena dagen, lite knagglig is på gångvägen den andra.

Just nu pågår i mig en slags omställning, kan man väl säga, från den fria "forskningen" med examensarbetet under T10 mot lunken på kliniken och kvällsstudierna.

På måndag är det jag och studentkollega som står i givakt på förlossningen, redo att hjälpa till/assistera/observera ett barns födelse. Livet på läkarprogrammet i ett nötskal.

De fria jägarförbanden - få berättar

Det fria kriget I april 1992 kunde Dagens Nyheter med text och bild berätta om hemliga sabotageförband under andra världskriget som fram tills dess mycket få hade hört något om. Artikeln med rubriken "Svensk gerilla under kriget - nya fakta avslöjar kommandogrupperna" var en stor överraskning - men vad hände med informationen sedan? Inte mycket. Svenska specialförband då och nu omgärdas av stort hemlighetsmakeri. Artikeln i DN skriven av Carin Stenström rekommenderas och den nås genom DN Arkiv tillgängligt för prenumeranter.

---

De som i texten kallas en hemlig svensk gerilla, eller mer formellt "de fria jägarna" utbildades mitt under andra världskriget bland annat för att genomgöra sabotage och likvidering av fientliga nyckelpersoner. Utbildningen var svår men angelägen givet att Sverige befanns sig på randen till krig. Planen var att dessa fria jägarförband skulle finnas som lokalförsvarsförband och fältförband.

---

Det som gör artikeln särskilt intressant är att en av de som tjänstgjorde inom organisationen kommer till tals, Halvar Danils (bosatt i Åtvidaberg då, men numera avliden). Han blev 1944 utsedd att utbilda dessa jägarplutoner inom milo IV (ett specifikt militärdistrikt). Mellan åren 1944-47 ska Danils ha utbildat en stab och sex fria jägarplutoner. Förbanden utbildades med andra ord även efter krigsslutet.

Utbildningen ska ha genomförts i Malexander i Östergötland.

Halvar Danils berättar att det största problemet var att hitta lämpliga soldater, då de fysiska och mentala påfrestningarna vida översteg normal soldattjänstgöring.

---

Halvar Danils berättar också att verksamheten byggdes upp i nära samarbete med västländerna och här nämns särskilt OSS (föregångare till CIA). Danils konstaterar:

"Vi hade anmärkningsvärt större och bättre resurser än försvaret i övrigt."

Sedan dras ytterligare paralleller mellan Sveriges samarbete med väst under andra världskriget och därefter, trots att Sveriges officiella hållning (i alla fall gentemot svenska folket) var att landet var alliansfritt i fred och neutrala i krig.

---

Men mycket lite fördjupning kring dessa fria jägare (som en slags föregångare till nuvarande Särskilda Operationsgruppen SOG) och samarbetet med västländer har efter artikeln nått svensk dagspress.

1996 publicerar Göteborgs-Posten artikeln "Jag var med i Sveriges hemliga gerilla - 50 år efter kriget bryter Johansson tystnaden" där ytterligare en "fri jägare", Allan Johansson, berättar hur han lärde sig att, som det beskrivs i artikeln: "sabotera, mörda och kidnappa."

Johansson utbildades i Bohuslän och Dalsland och även i det här fallet beskrivs utbildningen som synnerligen tuff. Målet var att operera bakom fiendens linjer. Jag citerar ett stycke som visar hur en övning kunde se ut (beskriven av Johansson):

"Jag tillhörde grupp Håkansson. Vår chef, Håkansson, var kapten på I15 i Borås och hade hand om utbildningen. Vi var sex plutoner, cirka 150 man. Förläggningen i Smeberg låg knappt en mil från norska gränsen. Slutövningen var stenhård. Soldaterna tog sig till fots genom skogarna, över de frusna sjöarna från Smeberg till Bäckefors i Dalsland. Det tog sex dagar.
Soldaterna rörde sig i känsliga trakter. Bara några mil bort fanns tyskarna i det ockuperade Norge. Varje grupp hade en radioaapparat. Den bestod av tre delar och sattes ihop varje gång den skulle användas. Vi fick avlyssna, sända fick bara göra på vissa tider. Annars skulle vi avslöja oss. Vi hade också brevduvor som vi använde för att meddela staben när uppdragen var utförda. Partisanerna tog sig fram i skogarna och på skogsvägar. De skulle förflytta sig så osynligt som möjligt. Striderna och överfallen skedde på nätterna. Tidig morgon användes till spaning."

Artikeln i GP är omfattande och mycket läsvärd.

---

När Carin Stenström återvänder till ämnet i Dagen i september 1996 konstaterar hon att Danils och hon själv trodde att berättelsen i DN, 1992, skulle leda till viss uppmärksamhet. Men de kunde tvärtom konstatera att allt förblev ganska tyst (förutom artikeln i GP då). Hon avslutar sin text i Dagen så här:

"De fria jägarna hade ett speciellt kännetecken på uniformen, en grön snodd. Jag frågade Halvar Danils om han inte av militära kollegor, fått frågor om vad snodden stod för. - Nej, aldrig, man frågar inte.

Så kan man nog sammanfatta den maktkultur som uppenbarligen har ett stort utrymme för hemliga nätverk, brödraskap och regelrätta organisationer. Man frågar inte. En svensk tiger, också när sanningen är uppenbar."

Bortkastade skattepengar

Dina pengar  

På DN Debatt i går presenterar Sven-Erik Österberg, ordföranden för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen sex förslag om hur felaktiga utbetalningar ska motverkas.

Sedan 2005 har 300 miljarder betalats ut fel.

Per år innebär det, enligt beräkningarna, minst 11, kanske 18, eventuellt 27 miljarder kronor slussas iväg fel varje år.

18 miljarder per år är den siffra som delegationen använder som mest trolig.

---

Hur ska man då förstå siffran? Miljarder blir lätt abstrakt.

Ta budgeten för Västerviks kommun i jämförelse på en bit över 2 miljarder kronor.

Eller Uppsala kommun, Sveriges fjärde största stad, som har en budget för 2019 på 11,9 miljarder kronor.

---

Med andra ord: en storstad och en liten stad tillsammas uppnår inte i budget den totala summa som staten kastar bort av medborgarnas pengar på felaktiga utbetalningar.

Statens hantering av skatteintäkter är således: katastrofalt dålig.

Avgå alla

Materielkrisen Materielkrisen i Region Uppsala och i de andra regioner som har samma upphandlingsavtal blev ett faktum i början av oktober. Enligt Dagens Medicin har 480 operationer ställts in på grund av krisen. Förvirring råder ännu och en utredning ska visa vad som gick fel.

Helt kort: Att Regionerna inte kan upphandla ett redigt avtal kring materielförsörjningen är katastrofalt både avseende vården i sig, men också avseende medborgarnas förtroende kring den offentligt finansierade och politiskt styrda sjukvården. Har i övrigt inget gott att säga om Apotekstjänst.

---

Krisen är ett tydligt tecken på att sjukvården behöver en sammanhållen totalförsvarslösning både för materiel och läkemedel. Det ska inte kunna uppstå en nationell, regional eller lokal brist på materiel eller läkemedel. Inte i Sverige, 2019, om det inte är mycket särskilda omständigheter som större samhällskriser och krig. Dit räknas inte dåliga avtal.

---

I övrigt måste tjänstemannansvar återinföras och politiker stå sitt kast, med andra ord avgå med omedelbar verkan. I övrigt måste media granska, i meningen avkräva svar och inte bara rapa upp politiska plattityder.

---

I går kom ytterligare ett exempel på hur fjompigt allt är. Under rubriken "Leveranserna måste börja fungera" (obs SVT har ändrat sin rubrik) rapporterar SVT Uppsala hur Varuförsörjningsnämnden resonerar. Nämnden är gemensam för Dalarna, Västmanland, Södermanland, Uppsala och Örebro och arbetar för att materiel ska finnas på plats.

Ingressen till artikeln (min selektiva fetmarkering): "Om inte leveranserna av sjukvårdsmaterial har kommit i ordning i januari kommer Apotekstjänst mista en femtedel av leveranserna till Region Uppsala och de andra regionerna. Det beslutade Varuförsörjningsnämnden under måndagen, rapporterar Dagens medicin."

---

Förlåt, vad?

Mista en femtedel av leveranserna för att regionerna vänder sig till annan leverantör? Januari?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

---

Det ska inte ens uppstå en materielkris. Gör om avtalet omedelbart. Det hela rör inte en allmän intresseförening som viker pappersplan, utan sjukvården i fem regioner, inställda operationer, ökat lidande, längre vårdköer, frustration och tappade förhoppningar på ett fungerande svenskt samhälle.

Avgå alla.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar