Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Detta är T10, Läkarprogrammet

Lite mer än två veckor har passerat på termin 10 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet. Jag har min placering vid Sundsvalls sjukhus.

Terminens innehåll utgörs egentligen uteslutande av examensarbetet, momenten kring det och den kunskap som ska inhämtas i anslutning till arbetet.

För egen del hade jag tillsammans med min handledare arbetat fram relativt klara avgränsningar för arbetet redan under förra terminen.

Just nu pågår justeringarna av de avgränsningarna, färdigställandet av en projektplan (formell sammanställning över hur arbetet ska genomföras och vad de ska innehålla) samt arbetet med de enkätfrågor som är grunden för mitt examensarbete.

Det finns flera olika sätt att göra undersökningar på inom ramen för ett examensarbete -- men utifrån min frågeställning är enkätundersökningen egentligen enda vägen fram. Andra sitter med arkiv, intervjuer, databaser och allt vad det nu är.

Jag skriver om den personliga och professionall beredskapen hos läkargruppen vid Region Västernorrland vid större kriser.

Det är ett ämne som intresserar mig mycket och jag är glad att kunna lägga så mycket tid på det som jag kan göra under den här termin.

---

Flera saker känns bra med att gå termin 10. Dels är examensarbetet en välkommen paus från den kliniska lunken som präglat termin 6 till 9. Den kliniska träningen är kärnan i läkarprogrammet, som jag ser det. Men ett litet avbrott i det innan termin 11, den sista terminen, känns välbehövligt och upplyftande, tycker jag.

Dels tycker jag personligen att egna arbeten är roliga och utmanande och jag tycker om att skriva, forma frågor och hitta aspekter som förefaller spännande för sammanhanget.

Jag kan under skrivarbetet dessutom sitta hemmavid en hel del och kan då gå mellan kaffebryggaren, skrivbordet och utetrappan vid entrén och där känna sensommarsolen (höstsolen?) värma ett litet slag.

---

Den stora delen av arbetet återstår av naturliga skäl -- endast lite mer än två veckor har ju passerat, men jag tycker själv att jag har kommit igång rätt bra och jag har haft möjlighet till flera möten med min handledare.

Senast i förrgår satt jag och min handledare flera timmar och gick igenom enkätfrågorna. Engagerade handledare kan inte överskattas (jag vet, jag har haft många under åren) -- men det är viktigt att komma ihåg att det är uppsatsförfattaren som gör jobbet. Det gäller naturligtvis att "komma loss", hitta sin vinkel, komma med passande frågeställningar och finna en tydlig avgränsning.

Oops. Tenta!

Nejdå. Den kommer inte som en överraskning. Datumet 29 maj har länge varit känt - då när tentan ska skrivas.

Men just fasen när den ordinarie studielunken ska övergå i tentaplugg kan vara lite omtumlande - och kräver, åtminstone i mitt fall, en särskild ansträngning.

Jag tillhör nämligen dem som pluggar bäst under press och går igång när det verkligen gäller. Det är egentligen bara då jag kan plocka fram de krafter som behövs för att kunna sitta länge om dagarna (kvällarna) och liksom skruva upp koncentrationen och få in det som krävs.

Jag brukar inbilla mig att jag är som Esa Tikkanen, den numera pensionerade ishockeyspelaren, mest känd för sin tid i NHL-laget Edmonton Oilers.

Han gjorde absolut vad som krävdes under säsongen - men under slutspelet, det var ändå då han skärpte till sig - och gjorde vad som verkligen behövdes. För det var ju då det verkligen gällde. (Jag är gammal sportreporter och ett stort fan av NHL-hockeyn under 80-talet och det tidiga 90-talet).

 

Några sena kvällar har jag nu att se fram emot ... och en del snabbmat och kakor lär det bli.

Tentan, tentaplugget och de metoder som används för själva plugget utgör en stor del av de samtal som vi har vid den här tiden på året. Men frågan är om inte metoderna, angräppssätten, självaste attacken visasavi studieobjektet - är lika många som det finns studenter.

Man är som man är. Det viktiga är att klara tentan - och vad det lider, att kunna omsätta kunskaperna i god förmåga gentemot patientens problem.

Recension av Homeland säsong 7

- - - varning för några spoilers - - - 

Den första säsongen av Homeland är en av de bästa enskilda säsongerna på TV, någonsin. Säsong 1 uppskattas inte bara av oss som hyser ett särskilt intresse kring underrättelse- och säkerhetsfrågor, utan slår an något allmänmänskligt som gör serien tillgänglig för flertalet. Förmodligen beror detta på att seriens karaktärer är nyanserade, komplexa – de drar åt flera håll samtidigt, de känner sig splittrade, tvivlar och kämpar med rätt och fel både professionellt och privat.

Därefter har serien varierat i kvalitet. För egen del håller jag även säsong 2 och 5 högt.

Seriens skapare har under åren hållit ett finger i luften och det som inledningsvis handlade om USA:s relationer i mellanöstern – sociala, militära, politiska, och hur islamistisk terror påverkade och motarbetades av CIA, har förskjutits mot Ryssland. Närmare bestämt hur Ryssland, i serien, använder dubbelagenter, spioner, påverkansarbete – och allt det som går under beteckningen ”aktiva åtgärder”.

Under säsong 7 blommar denna problematik ut – vilket också står i paritet till en stor del av den diskussion som nu förs i USA och alltmer börjar oroa inte bara de amerikanska underrättelseorganen utan även sprids i mainstreammedia och bland delar av befolkningen. USA:s biträdande justitieminister Rod Rosenstein utsåg i maj 2017 den förre FBI-chefen Robert Mueller att utreda Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Flera gripanden har genomförts i kretsen runt Donald Trump. Att rysk underrättelsetjänst genomförde påverkansoperationer råder det knappast något tvivel om och sociala medier har pekats ut som ett verktyg, detsamma gäller för Wikileaks som spred skyddad information från demokratiska partiet.

 

I Homeland säsong 7 presenteras en världsbild där en kvinnlig president sitter vid makten, hon har fängslat en rad personer från de inhemska underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna, som hon menar har motarbetat henne på ett illegalt sätt. Parallellt återfinns en närmast militant motståndsrörelse som arbetar med propaganda och illvilja emot henne. Som grädde på moset uppdagas att en särskilt illistig del av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU aktivt och med hjälp av nyttiga idioter och ett välplacerat nätverk gör allt för att underminera presidenten.

I centrum för allt detta återfinns vår hjälte, den tidigare CIA-operatören, den numera arbetslöse, bipolära ensamstående mamman Carrie Mathison (Claire Danes) – som bor hemma hos sin systers familj. Hela hennes tillvaro präglas av att på eget bevåg och med mycket illegala metoder utreda misstänkta saker kring presidenten och hennes krets. Allt medan hon granskar, utreder och blir lurad – så förlorar hon allt mer greppet om sin vardag – och sin lilla dotter.

Flera avsnitt kan kokas ned till att handla om hur en utarbetad mamma, med psykisk sjukdom, gör allt för ”saken” medan vardagen allt mer faller samman. Allt detta fångas på ett träffsäkert om än tillspetsat sätt.

För oss som med oroad blick följer utvecklingen i Ryssland – den inhemska repressionen mot det fria ordet, förföljelserna av oliktänkande, homosexuella – och den kraftfulla militära upprustningen, de alltmer utåtriktade krigsövningarna och krigföringen i östra Ukraina och i Syrien, skulle kanske kunna lockas av temat i Homeland säsong 7.

Men det blir lite mycket.

Inte för att de så kallade aktiva åtgärder som dramatiseras alltid är långt ifrån de beskrivningar som finns att ta del av från reella händelser, utan för att det går för snabbt, det blir för slarvigt – manierat.

Rysk underrättelsetjänst var seriens fokus redan under säsong 5 (som utspelade sig i Berlin), men där fanns en mer realistisk och mindre förenklad bild av den ryska underrättelsetjänstens arbete. Nu går Homeland ”all in” – allt i GRU:s/SVR:s verktygslådor ska bygga upp säsongens dramaturgiska vändningar.

Allra värst, direkt undermåligt blir det under säsongens två sista avsnitt, som till stor del utgör en hemlig underrättelseoperation med amerikanska specialsoldater och skarpladdade vapen i Moskva.

Mycket tyder på att både amerikaner och ryssar har agerat på motsatt sidas territorium under kalla kriget i hemliga operationer, men knappast som här – där både operationens initiering, relativa misslyckande och reträtt är som hämtad ur en riktigt usel B-film.

Dessutom inleds ett smärre underrättelse-inbördeskrig i Moskva mellan GRU (den militära underrättelsetjänsten) och SVR (ryska federationens yttre underrättelsetjänst) som är närmast löjeväckande. Det hela är initierat av den amerikanske presidentens säkerhetsrådgivare som på plats i Moskva lyckas utpressa SVR:s chef.

Nåväl, hur serien slutar i detalj ska jag kanske inte avslöja, men man kan lugnt konstatera att säsongen avslutas – överraskning! –  med en klar öppning för fortsättning. Och redan nu diskuterar seriens skapare säsong 8. Frågan är om det här kanske ändå var min sista säsong av Homeland. Å andra sidan är den karaktär som fantastiska Claire Danes har mejslat ut mycket svår att släppa.

Är du överviktig?

Frågan kan naturligtvis te sig provokativ – vadå överviktig?

För egen del bryr jag mig inte det minsta om vad någon annan väger eller hur någons tröja sitter över magen. Den egna vikten är en privat angelägenhet och angår absolut ingen annan. Man bestämmer över sin egen kropp och man har ingen skyldighet att vara smal, lagom, smärt, slank eller vad man nu kallar det.

Personligen anser jag att man överhuvudtaget inte ska kommentera någon annans vikt, så vida man inte arbetar inom vården med övervikts/underviktsproblematik.

Men. Det finns aspekter av vikten som gemene man kan ha en viss fördel av att känna till.

Så här är det nämligen: Övervikt är inte en sjukdom, men övervikt bedöms som risk för annan sjukdom, framförallt kardiovaskulära sjukdomar och diabetes – det vill säga, är du överviktig är risken större att du får en kardiovaskulär sjukdom (t ex hjärtinfarkt) eller diabetes, än om du inte är överviktig.

Fetma däremot klassas som en sjukdom: Personer med fetma löper en ökad risk att dö i förtid, framförallt på grund av kardiovaskulär sjukdom.

Ett enkelt sätt att få en bild av sin vikt är genom att beräkna BMI – body mass index, vilket är enkelt att räkna ut för alla som vet sin vikt och längd.

Exempel: Du väger 75 kg och är 1,70 cm lång.
75/(1,7 x 1,7) = 25,95 = BMI 26.

BMI Klassifikation
< 18,5 Undervikt
18,5 – 24,9 Normalvikt
25,0 – 29,9 Övervikt
30,0 – 34,9 Fetma
35,0 – 39,9 Svår fetma
> 40 Extrem fetma

Således: Har du BMI 26 klassas du som överviktig enligt denna modell.

Men observera att BMI-värdet inte tar hänsyn till hur din kropp faktiskt ser ut eller vilken fördelning du har av t ex fett och muskler. Du kan därför ha en solid vältränad kropp med vältonade muskler och inte någon anmärkningsvärd andel fett på kroppen och alltså ändå ha BMI 26.

I ett sådant fall finns naturligtvis ingen anledning till oro. Sunt förnuft råder och du har till följd av din vikt ingen ökad risk för varken kardiovaskulär sjukdom eller diabetes.

Men är du normalbyggd med en begynnande kula på magen kan BMI vara en start för att få en bild av sin egen vikt. Sedan finns andra sätt att mäta och skapa sig en förståelse för sin vikt – och inte minst sin allmänkondition. Bukomfång är ett sådant mått, det används för att skatta risken för metabola sjukdomar. Forskning visar nämligen att bukfett är mer associerat med högt blodtryck, sämre blodfetter, etcetera.

Många upplever sig ha problem med vikten – och för dem som är överviktiga men i övrigt friska och som klurar på vad man kan göra åt saken finns egentligen bara en sann formel: Ät så mycket du gör av med. Då håller du vikten. Ät mindre och gå ned, ät mer och ….

Provocerande enkelt? Nja. Det är kanske inte så lätt som det låter.

 

Men hur gör man då för att äta så mycket som kroppen behöver och inte mer än det?

Alla som någon gång testat en diet, det vill säga aktivt har försökt gå ned i vikt genom att följa ett visst program om hur man ska äta för att förlora några kilon, vet att det inte är lätt.

Men vill man verkligen gå ned och inte bara hålla på och älta det hela så får man väl hitta en lösning som fungerar.

Vartannat år anstränger jag mig för att gå ned några kilon. Saken är den att jag har hittat en lösning för att få mina "extrakilon" att liksom försvinna, och jag delar gärna denna erfarenhet. Jag lovar, är du frisk, kan du riskfritt göra som jag – och förmodligen också uppnå samma resultat: du blir av med några kilon. Men visst kan det vara så att den diet jag följer kanske inte passar just dig.

För mig, som för så många andra, handlar det framförallt om att hitta en lösning som å ena sidan fungerar (kilona ska bort) och å den andra som är mentalt hanterbar: Jag kan inte gå omkring hungrig hela dagarna under en månad.

Det som fungerar för mig är en 30-dagars diet, en så kallad GI-diet: Jag äter allt jag vill utom ”snabba” kolhydrater som pasta, ris och potatis. Godis, kakor, glass är naturligtvis uteslutet.

Det PR-maskineri som omgärdas av denna modell (för många kokböcker och livsstilscoacher lever gott på att sälja recept och idéer kring dieten) betonar att blodsockret stiger snabbt efter en portion pasta, men långsammare efter säg en portion lax med bara grönsaker till. Än sen? Jo, ju snabbare blodsockret stiger initialt desto snabbare sjunker det – och sjunker blodsockret hastigt blir du sugen på något som ska få upp blodsockret igen, som en mockalatte med chokladsirap och extra grädde med strössel.

Med ett mer stabilt blodsocker håller sig hungern i schack och är du dessutom mentalt inställd på att inte småäta, unna dig något riktigt gott eller bara få i dig en vanlig torsdagspizza – ja då kanske du känner dig nöjd med en maträtt utan ”snabba” kolhydrater.

Det som faktiskt händer då, under, säg en 30-dagars period, är att du får i dig färre kalorier: Du äter mindre. Och det är lättare att äta mindre om blodsockret är stabilt, lagom. Då har du inget starkt incitament att stoppa i dig något.

Kanske skulle du gå ned lika mycket i vikt av att äta marabous helnöt i stället för kokta grönsaker och stekt abborre under 30 dagar – om den totala energimängden är densamma. Skillnaden kanske bara skulle vara att du var mer hungrig hela tiden (kraftigt svängande blodsocker). Dessutom skulle du, förstås, få i dig avsevärt mycket mindre vitaminer och annat.

Nu ska jag erkänna att dieten blir rätt torftig och däri ligger nog en del av dietens framgång: Det är rätt trist att äta entrecote och vaxbönor – utan råstekt potatis. Det är inte alls kul att äta chorizo och paprika – utan korvbröd, senap och ketchup. Tänk dig en hamburgare – utan bröd och pommes. Blä.

Ja, dieten inkluderar ett visst mått av matleda. Du tröttnar på att äta en massa kolhydratfattig mat – du äter mindre och får i dig färre kalorier. Du går ned i vikt.

En klar nackdel med GI-dieten är att du blir mindre snabb i steget och mer seg i allmänhet under själva dietperioden. Kolhydrater är bränsle – inte minst för hjärnan.

Sen är det, naturligtvis, helt upp till var och en om man vill ha en torftig månad vartannat år – eller inte.

För egen del är ekvationen enkel: Min diet är ett stålbad, ett sätt att visa för mig själv att jag har disciplinen och dessutom går jag ju under en dietmånad ned fyra, fem kilo. Efter dieten är jag riktigt nöjd och dessutom lättare, vilket förenklar – jag kan njuta stort av joggingturer. Varje steg blir skönare och kläderna sitter bättre.

Det finns en massa olika dieter, testa någon som fungerar som dig, som får dig att må bra. Eller låt bli, var nöjd med hur du ser ut.

Norsk spionhistoria - svensk parallell

Det var i början av december förra året som den norske förre gränsinspektören Frode Berg greps i Moskva. Han misstänks för spionage mot Ryssland på uppdrag av den norska underrättelsetjänsten och den norska staten. Frode Berg riskerar 20 års fängelse.

Den information som till en början kom ut var rätt knapphändig. Det som framkom i rapporteringen var att Berg hade fått pengar av personer i Norge för att förmedla dem till någon i Ryssland. Berg sa efter gripandet att han kände sig lurad och att han var fångad i en fälla.

- Det är overkligt, jag beskylls för något jag inte har gjort, sa han till norska TV2.

När han greps hade han 3000 euro på sig och den ryska säkerhetstjänsten FSB misstänker att pengarna skulle ges till en person mot information om atomubåtar i den ryska Nordflottan.

I samma veva häktades den ryske medborgaren Aleksej Zjitnjuk för att ha överlämnat dokument till Frode Berg. Zjitnjuk är misstänkt för landsförräderi.

 

I går kom nyheten att Frode Berg erkänner att han agerat kurir för den norska militära underrättelsetjänsten upprepade gånger – men att han nekar till de anklagelser som riktats mot honom. Berg ska ha berättat om de personer i Norge som bett honom ta med pengar till Moskva och att han är säker på att den man han mötte i Oslo i höstas arbetade för underrättelsetjänsten. Han ska vidare ha sagt att eftersom han inte riktigt förstod vad arbetet gick ut på. Därför nekar han till anklagelserna om spioneri mot Ryssland.

Bergs norske advokat Brynjulf Risnes berättar att Berg känner sig sviken av norska myndigheter, att han trott att de skulle ställa upp för honom, och att han varken förstod omfattningen av det han blivit involverad i eller hur farligt det kunde bli.

Frode Berg sitter i Lefortovo-fängelset, ett högsäkerhetsfängelse som FSB använder sig av.

Den norska underrättelsetjänsten har inte kommenterat ärendet – och kommer högst sannolikt inte heller att göra det framgent. Varken Försvarsdepartementet eller UD har offentligt kommenterat saken.

Uppståndelsen i Norge är naturligtvis stor, ingen norsk medborgare har dömts för spioneri i Ryssland sedan andra världskriget. Kommer Frode Berg att bli den förste? Kan 62-årige Berg vänta sig 20 år i fängelse för spioneri mot Ryssland?

Om Frode Berg verkligen har gått den norska militära underrättelsetjänstens ärenden är det svårt att med säkerhet säga något om, men mycket tycks tala för det utifrån vad som har kommit fram. Den metod som beskrivs, att använda sig av personer som reser till Ryssland av privata eller affärsmässiga skäl och ombeds förmedla information är en dokumenterad underrättelsemetod, även i svensk underrättelsehistoria.

I norsk media har den fd underrättelsechefen Ola Kaldager kommenterat saken. Han tror att Bergs historia mycket väl kan vara sann och att denne nog inte nämnt underrättelsetjänsten om den inte hade varit involverad. Men han tycker att det är amatörmässigt av underrättelsetjänsten att använda sig av en tidigare gränsinspektör.

- Det verkar väldigt speciellt att rekrytera en som har haft det jobbet. I Ryssland är gränsinspektörer KGB-folk. De tar det nog för givet att det är detsamma i Norge. Därför är konstigt att välja en sådan person, säger Kaldager till Dagbladet.

I en ledare i norska Dagavisen bekymrar sig ledarredaktionen över det som har hänt och angriper även den personbaserade inhämtningsmetod som är en av kärnverksamheterna för underrättelsetjänsten: ”I vår digitaliserte tid trodde vi det skjedde uten bruk av pensjonister med penger i veska og brev som skal overleveres spionkontakter. Det minner mer om en spionroman fra 1960- tallet av John le Carré, enn om moderne etterretning.”

Valet av Frode Berg, om det nu stämmer att denne arbetat på uppdrag från underrättelsetjänsten, kan naturligtvis bedömas som onödigt vågat – men det är å andra sidan lätt att vara efterklok (han är ju gripen). Men att nutida underrättelsetjänster inte skulle arbeta med personbaserad inhämtning (HUMINT) – utan bara inhämta information genom signalspaning och de områden som faller under denna, är fel. Mellanmänskliga kontakter kommer alltid vara en viktig del av underrättelsearbetet.

Kommer då Frode Berg att bli dömd? Det går dock inte förutspå utfallet. Skulle FSB skulle spela så högt att de inte har på fötterna? Om Berg blir dömd, är frågan om han blir fångutväxlad mot någon dömd rysk spion i väst. Detta hände med viss regelbundenhet under kalla kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen. Eller kanske gör Norge någon eftergift gentemot Ryssland och Berg släpps hem.

En svensk parallell. 1996 greps en svensk ingenjör i Ryssland. Han var vid den här tiden anställd på för företaget Celsius och hade där insyn i militära projekt. Mannen var tidigare kopplad till Försvarets forskningsanstalt (FOA) - och läste ryska på fritiden. Efter att ha träffat två killar som också läste ryska och bett honom ta med pengar och ett brev till en kille i Ryssland åkte han över till S:t Petersburg. När han överlämnade pengarna till en man fick han en rysk docka tillbaka med en filmrulle i.

Plötsligt stormar FSB in och griper den svenske ingenjören som omedelbart förhörs i ett ökänt hus ägt av säkerhetstjänsten.

Efter förhöret och anklagelser om att han arbetade för svensk marin underrättelsetjänst, utvisades mannen ur landet. Ingenjören har allt sedan detta nekat till att denne hade någon koppling till svensk underrättelsetjänst.

Men andra har skvallrat. Den svenske politikern (M) Rolf Dahlberg som vid tiden satt i Försvarets underrättelsenämnd fick i TV4 ur sig att den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste del, Kontoret för särskild inhämtning (KSI) låg bakom – att ingenjören hade varit en kurir. Rolf Dahlberg avgick sedan. Uppgifter av detta slag är ytterst hemliga.

Varför släpptes då ingenjören? Det är oklart. Men hem kom han – utan rättegång. Efter en del efterforskningar kan jag konstatera att mannen i dag lever utomlands.

Men vad blir Frode Bergs öde? 

Vägen från studier till konstliv

Som ung humaniorastudent var det svårt att få kontakt med världen utanför universitet.

Den som läser konsthistoria, estetik – vilka var de ämnen – jag läste dubbelt under några år i början av 00-talet får en knapphändig inblick i samtiden. Så var det i alla fall när jag läste. Och jag tror att mycket lite har ändrats, även om jag inte är säker.

Jag for mellan Uppsala (där jag läste estetik) och Stockholm (där jag bodde och läste konsthistoria) för att hinna med alla föreläsningar och seminarier.

Att läsa dubbelt inom humaniora, dvs två kurser parallellt, är nog i regel inget större problem för någon som är genuint intresserad av ämnena och verkligen lägger tid på att studera.
Men visst kunde det bli stressigt.

Så som kurserna var upplagda började vi under antiken och tragglade oss framåt linjärt och slutade kanske någon gång på slutet av 1970-talet, ty därefter fanns inga etablerade översiktsböcker.
Det som hände på konstmuseer och konstgallerier var något som inte nämndes överhuvudtaget. Informationsinhämtningen därom fick man sköta bäst man ville.

Men det fanns en fristående kurs som avvek: Filosofisk estetik, vid Stockholms universitet, initierad av filosofen, konstkritikern Lars O Ericsson.

Här låg fokus varje termin på att å ena sidan avhandla grundläggande estetiska/konstteoretiska begrepp och å den andra på att, vid varje termin ta upp ett nytt, samtidsfokuserat ämne

Jag gick kursen tre gånger – även om jag bara kunde få betyg en gång.

När jag gick kursen hade jag en avklarad magisterkurs i konsthistoria och var minst kandidat i estetik. Jag var svulten på samtidskonst – som alltså mer eller mindre hade varit helt frånvarande i min utbildning.
Jag gick nog kursen 2003 och terminens ämne var relationell konst, som hade varit aktuellt sedan mitten av 90-talet (även om jag inte hade den blekaste aning om det då).

De konstnärer som arbetar ”relationellt” ruckar på den traditionella distinktionen mellan konst och verklighet. Konst återfinns vanligen som en målning på väggen eller åtminstone som ett välavgränsat objekt i en konsthall.

Men de relationella konstnärerna tog plats i vardagslivet, på gator och torg, gjorde interventioner i verkligheten, använde vanliga objekt, modifierade saker eller upplevelser – och möjliggjorde på så vis att vi, betraktaren, vardagsflanören, den stressade arbetaren, kunde se verkligheten på ett nytt sätt och i bästa fall fundera över sin och andras roll i den. Deras konst var långt ifrån kommersiell – hur säljer man ett verk som bygger på att konstnären interagerar med vanligt folk på gatan?

De tre konstnärer som Lars O Ericsson bjöd in för att berätta om sin konst kom att betyda mycket för mig under många år. (Bara att bjuda in konstnärer var något universitetslärarna annars aldrig gjorde).

Konstnärerna var: Elin Wikström, Dorinel Marc och Stig Sjölund.

Jag befann mig i en tid där jag försökte att åtminstone få en fot ut från universitetet (även om jag hade doktorandambitioner) och intervjuade eller skrev om de tre konstnärerna i olika sammanhang – studenttidningar, internetsajter – och den blogg jag drev med en god vän.

Men det var Stig Sjölund som kom att betyda mest för mig – vi blev goda vänner. Och var nära under många år. Jag minns första gången han frågade om jag ville följa med till ett konstgalleri. Vi gick till Galleri Brännström & Stene på Liljeholmen och där öppnade sig en helt ny värld för mig. Här kunde jag prata med gallerister, konstnärer och kritiker på riktigt för första gången. Att jag fick följa med i taxin till en cool krog på middag sedan var liksom ofattbart spännande.

Utan den introduktion jag fick av Stig hade jag aldrig börjat skriva om konst på ett mer professionellt sätt. Jag fick möjlighet att bidra i den kortvariga internetbaserade tidskriften NU-e genom att jag hade träffat de två konstkritiker som drev den, John Peter Nilsson (numera chef för Moderna Museet Malmö) och Milou Allerholm (Dagens Nyheter).

Det specialarbete vi skulle skriva under Filosofisk estetik inriktade jag på Stig Sjölunds nya utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum, och jag fick med andra ord en enastående inblick i hur han arbetade gentemot konstmuseet.

Under många år umgicks vi tätt, jag och Stig. Ibland träffade jag hans vänner, men ofta satt vi hemma hos honom eller hos mig, och bara pratade. Ofta började vi beta av olika konstgrejer, men snabbt började vi prata om annat, so film eller annat som spelade roll för oss. Ibland gick vi ut och käkade – och ofta gick vi på bio.

Vi hade rolig grej för oss, vi försökte se så många filmer som möjligt under en enda dag – och varje gång försökte vi toppa vår tidigare insats. Det blev fyra, fem, sex – sju filmer på en dag. Vi var helt slut när dagen var slut framåt ett på natten…

Stig var också så otroligt generös. Jag har än i dag flera mindre konstverk av honom. En dag sa Stig:

- Jag har tröttnat på min liggstol, min Le Corbusier. Vill du ha den?

Det var svårt att ta in. Vi talar om Le Corbusiers LC4 Chaise Lounge, ritad ursprungligen 1928. Den blev min – bara jag kom och hämtade den. I dag står den i vårt lilla bibliotek.

Det roliga med Stig var att han var så speciell – men ändå så vanlig. En otroligt skön kille, skulle man kunna säga lite förenklat.
Stig Sjölund är och var min favoritkonstnär, inte minst för hans så många olika sätt att göra konst på. Jag tycker helt ärligt att Stig är bäst. Och grymt underskattad. Här är mitt favoritverk av honom, där män klädda i kvinnokläder tar hand om bilparkeringen på bomässan i Malmö 2001.

Jag skriver om Stig i dåtid, för faktum är att vi inte har någon kontakt i dag. Så är livet ibland, men de åren när vi hade nära kontakt förblir mycket betydelsefulla för mig. Jag är glad för den tiden och det är bra så.

Angående Lars O Ericsson. Jag blev senare redaktör för den bok där jag gjorde ett urval av hans konstkritiska texter. Vilken ära. Lars O är nog den ende sanne konstkritiker Sverige har haft sedan mitten av 1980-talet fram till i dag.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar