I år hade det varit extra snärjigt, eftersom han snickrat nya sittplatser och bättrat på dörren, men nu var allt i prima skick. Bastun låg bara ett tiotal meter från åna och bryggan med stege ner i vattnet hade han också sett över. Någon inbjudan behövde inte skickas ut, traditionen var känd och han brukade alltid ha två ”sittningar” och däremellan bjöd han på hemkokt glögg och pepparkaka. Han hade också fått en vink om ett oväntat bastubesök av Harald, hans kusin från stan.
När Harald steg ur bilen blev Sven ståendes och glodde häpet. Kusinen hade sedan flera år varit rejält tunnsådd i skulten, men nu pryddes pannan av en stor, svart och kraftig lugg. ”Har du köpt dig en peruk”, frågade Sven. Harald drog handen över luggen: ”Inköpt på nätet från Kina. Handgjord och billig. Slog till med en tvåpack. Hade kanske önskat mig något mera svenskt i utseende men nu har jag vant mig och är riktigt belåten.” Sven kvävde ett gapskratt och försvann snabbt in i bastun för att elda på.
Snart var gänget samlat. Det var flera än vanligt som valt första sittningen, så det blev trångt och gemytligt inne i bastun. Signe med Cykeln skulle just berätta en rolig historia när hon tittade bort mot Harald, och tystnade tvärt. De övriga följde hennes blick. Från Haralds panna, ner i ansiktet, droppade det inte bara svett. Det rann rännilar av svart färg. Samtidigt började Kinaluggen resa på sig, svällde och spretade åt alla håll och såg till slut ut som vit svinborst där den stod som en Tintinhistoria, ensam och styv, på Haralds kala hjässa.
Harald märkte dock inget, och efter ett extra dopp i åna, en glögg och pepparkaka, sa han tack och adjö och for hem. Det var ett glatt gäng som stod utanför bastun och glädjen förstärktes när Signe, som doppat sig sist, kom med något i näven. ”Den låg och guppade invid vassruggen”, fnissade hon och höll upp ”svinborsten”. ”Jag har hand om den, svarade Sven. Men nu måste jag städa i bastun och elda på lite till, inför andra sittningen”. Han gick in i bastun och lade ifrån sig luggresterna medan han förberedde bad nummer två.
Nu hade skymningen fallit och i mörkret kom plötsligt Britta Besk och systern gående mot bastun, som två via spöken i sina vita frottébadrockar. ”Jag hoppas att du har skrubbat ordentligt efter det där gänget vi mötte, fnös Britta. De har säkert lämnat både ohyra och smuts efter sig. Vet inte om vi ens vågar gå in. Egentligen skulle de bastat efter oss.”
”Vilken värme”, pustade hon snart och stegade iväg mot åna för att svalka sig, med systern i släptåg. ”Brrr så kallt”, lät det därpå och i en hiskelig fart återvände hon till bastun och dunsade ner på sittplankan. ”Ouiiii!” Skriket hördes långväga. ”Ta bort den, ta bort den”, skrek hon och satte upp ändalykten framför systern som häpet lossade en märklig mojäng från Brittas bak. ”Vad var det jag sa, vrålade Britta. Ohyra! Det här ska du få veta av, Sven! Nu går jag hem och avlusar mig!” Så dängde hon tingesten på aggregatet och med ett ljudligt poff gick Haralds toupé till förgängelsen.
Ryktet var ute på bygden, innan natten hade hunnit övergå i dag. ”Ha, skrockade Signe. Gubben i visan fick ett igelkottaskinn i röva, men Britta fick nåt fint värre: En grisborst utå plast, ifrån Kina! Nu ä ho väl i alla fall både rentvagad och avlusad i ändalykten, långt in på nyåret!”
Krönika
