Åtminstone är detta vad Storasyster, som leder landet, vill få oss att tro. Hon kontrollerar medborgarnas minsta aktivitet i detalj, från val av kärlekspartner till exakt hur mycket var och en behöver äta för att få ett optimalt näringsintag.

Medborgaren Winston har aldrig ifrågasatt detta utan lever, känslomässigt avtrubbad men lycklig, i tron att gemenskapen är just en gemenskap för allas bästa. Till dess att revoltören Lea dyker upp vid hans dörr. Lea är hans syster och på flykt undan regimen, som vill se till att hon slutar tänka själv och inrättar sig i leden. Det krävs en hel del övertalning och argument för att få med Winston på tåget men när han själv upplevt känslan av att få tänka själv, finns det ingen återvändo.

Historien förs skickligt fram av två skådespelare från teatergruppen Tage Granit. De elever från Ankarsrums högstadium som ser pjäsen involveras tidigt i historien. Dels genom att själva bli registrerade vid entrén, helt i linje med den kontrollstat som föreställningen skildrar. Men också genom att bidra till en interaktiv del av själva föreställningen då Lea efterlyser tips på hur hon ska få Winston att ta det virus som slår ut vaccinet.

Artikelbild

| Två minuter. Så lång tid får Lea på sig att övertyga brodern Winston om att det finns en poäng i att kunna tänka själv.

Flera glimtar ur historien ges och man anar tydliga paralleller mellan det framtida Sverige och exempelvis Nazi-Tyskland då oliktänkande gasas ihjäl och där en stark, men osympatisk ledare, får med sig folket. I folkgemenskapen Sverige finns åsiktspoliser och angivare, man får inte ljuga och inte ha sex och en podd på armen avslöjar allt om den enskilda människan.

En otäck framtidsskildring alltså, vars tema känns igen från George Orwells "1984". Liksom i denna sätter teatern igång tankar och funderingar. Sådana som förhoppningsvis leder vidare till diskussioner i klassrummen om såväl historiska händelser som budskapet om det fina i att få vara sig själv.