Den 11 januari, under ett möte i Vita Huset, sade alltså Trump, enligt flera vittnen, så här om människor från Afrika: “Why are we having all these people from shithole countries come here?”

Men den som tror att min ilska bottnar i ordvalet tror fel. Det handlar om något viktigare.

Var ska jag börja? Sent 1800-tal kanske, när en miljon svenskar övergav skithålet som hette Sverige för det förlovade landet på andra sidan Atlanten. Eller vi kan besöka de trånga kvarteren i min egen hemstad här i Massachusetts där invandrare från dåtidens skithål - Irland, Skottland, Polen och Italien - avlöst varandra sedan 1700-talet.

Eller så kan jag beskriva euforin på medborgaskapsceremonin för ett par år sedan, när vi viftade med våra blå-röd-vita vimplar.

Och jag kan alltid berätta om mina vänner från college i Florida som nu bor i USA: Ruth från Kuba, Ayman från Syrien, Kwasi och Kwabena från Ghana, och killen från Sierra Leone vars namn jag inte längre minns men leendet var brett, ambitionen stor, och huden nattsvart.

Berättelsen om den företagssamme invandraren som lämnat ett skithål av förtryck och fattigdom för att bli amerikan i “The Land of Opportunity” är klassisk. När det gäller att få människor från otaliga kulturer att känna att de tillhör en och samma nation ligger USA ljusår före Europa - vilket gör Trumps retorik än mer destruktiv.

Jag är dock inte så naiv att jag tittar stjärnögt på allt som har med invandring att göra. USA är i stort behov av en migrationsreform. Elva miljoner människor beräknas vistas i landet illegalt, varav 700 000 är barn som går i amerikanska skolor. Det är en ohållbar situation.

Men reformer är en sak, att förkasta och förakta människor på grund av deras ursprung något helt annat. Och det har Donald Trump gjort om och om igen.

Till dig som läst ända hit och nu fnyser, “Hon fattar inte att Trump är en kul snubbe som säger som det är,” tänker du på kommentarer som att Mexiko skickar hit våldtäktsmän, att fem färgade killar visst är skyldiga till att ha våldtagit en vit kvinna trots att de friats med DNA-bevis, eller att det fanns “very fine people” bland vitmaktdemonstranterna i Charlottesville?

Jag tillhör inte dem som kan försvara det oförsvarbara bara för att - hurra! - vi tjänar rejält på republikanernas skattereform.

När världens mäktigaste man öppnar munnen spelar det roll, även när orden virvlar ut som en regelrätt “shitstorm.”

Orden göder de krafter som gjorde att en kollega och hennes man, vars föräldrar flydde röda khmererna, valde att lämna Tennessee, och som får en annan kollegas mamma att helt ogenerat e-maila konspirationsteorier om “parasitiska invandrare” från tredje världen.

Vi pratar om det en dag på jobbet och det visar sig att ytterligare en kollegas mamma, en prydlig dam i 70-årsåldern som repeterar Trumps ord som om han vore Messias själv, bemöter varje försök till resonemang med att dottern hjärntvättats av vänstervridna medier.

Men Stacia är varken vänstervriden eller hjärntvättad. Hon har bara vett nog att inte döma ut dem som råkar vara något annat än blåögda norrmän.

Och det smärtar att jag inte kan säga samma sak om USA:s president.

Ulrika G. Gerth är frilansjournalist bosatt i USA.