Insändare Ibland kan man tro att lunchrummet är en samlingsplats för Sverigedemokraternas lokala intresseförening, ibland för värre organisationer. Främlingsfientligheten haglar som ”året-runt-höststormar”, jag tar mitt paraply av tunnelseende och går – orkar inte möta de för längesedan försvunna argumenten. I ärlighetens namn finns det inga argument, har aldrig funnits några. Frågan jag ställer min kollega under kvällens sms-konversation är mer retorisk än någonting annat: hur bemöter man argument funna på Flashback?

Jag menar, en söndercurlad tonåring förlorad i någon instruktionsbok om kardanaxeluppbyggnaden i en Volvo 240 verkar ibland mer beläst i integrationsfrågor än vissa vuxna – det gör mig arg, frustrerad och lite trasig inombords. Att små barn generaliserar (alla är dumma) har jag inga problem med – men när vuxna karlar (jo, det är oftast det) slår sig för bröstet och brölar om hur alla invandrare är kriminella. När de behagar klumpa ihop en hel grupp av unga människor till begreppet ”dom” och ”doms kultur” – då brakar mitt inre loss, eller?

Jag reser mig upp, säger ingenting, öppnar dörren och går. I efterhand skäms jag, borde stå emot, men att argumentera med svensken vid lunchbordet är som att serva i Wimbledon, vad jag än säger kommer alltid orden ”dom” tillbaka som Roger Federers backhand.

Lämna är vad jag gör – reser mig upp och går.

Mitt lunchrum ska vara en borg för demokratiska värderingar, där intellektuella samtal om integration borde föras – för det skulle vara till fördel för vår arbetsgrupp. Istället blir lunchrummet ett tillhåll för en cell av så kallade Sverigevänner, där det kan generaliseras och åsikterna förstärkas som i en ekokammare.

Så ”dom”, hoppas ni inte tjuvlyssnar genom dörren.